Hej Babes, detta brev når era inkorgar från Vietnam där jag sitter på balkongen i skymningen och drömmer tillbaka till senaste filmklubbsträffen ;) Att se Georgia Oakleys Sense & Sensibility i en salong med 60 andra BioBabes kan ha varit den mysigaste filmklubben i år! Sedan dess har jag haft lite tid att smälta filmen (och fler vietnamesiska vårrullar än jag vill erkänna) och samtidigt funderat över kulturens till synes omättliga aptit på Jane Austen - så, veckans brev kommer handla om just det och alla andra adaptioner som pumpas ut på löpande band!

Austen är inte direkt ensam om att få sina berättelser återupplivade gång på gång. Shakespeare, systrarna Brontë och andra litterära giganter fortsätter dyka upp, ibland i tidstrogna kostymer (om än ofta omtvistat1) och ibland i helt nya skepnader: Clueless är ju Austens Emma i 90-talets Beverly Hills och Bridget Jones Dagbok har lånat frikostigt från Pride & Prejudice.

Innan vi djupdyker ner i mina egna tankar vill jag tipsa om den här texten av Elin Pettersson som skrivit otroligt fint om nya Sense & Sensibility här på Substack. Läs den! Det är precis den typen av filmanalys som får mig att uppskatta en berättelse ännu mer <3

in it for the plot

yearning is so back

Hi storytellers…

Read more

4 days ago · 39 likes · 6 comments · By Elin Pettersson

Det är mycket som får mig att älska 2026 Sense & Sensibility: en kvinnlig regissör, filmat på 35 mm, osminkade skådisar och massa naturligt ljus - kombinerat skapar det en råare och mer organisk estetik. Elin Pettersson formulerar skillnaden mellan filmatiseringarna:

“If the 1995 film is sense (…), this one is sensibility.”

And I couldn’t agree more! Ang Lees version från 1995 är behärskad, elegant och välordnad. Oakleys version är istället passionerad och lite ostyrig. Här får vinden förstöra frisyrerna, regnet dränka klänningarna, och naturen som handlingen utspelar sig i är överlag vildare. Case in point: i Lees version så ramlar Marianne och vrickar foten på en grönskande kulle som hämtat ur en romantisk landskapsmålning. Oakley flyttar olyckan till en klippig strand som bättre speglar Mariannes råa känsloliv.

Där Lees film romantiserar återhållsamheten låter Oakley publiken uppleva motsatsen. Det är samma berättelse, men två helt olika sätt att känna den. Och det är väl ändå poängen med ännu en adaption? Att inte bara återberätta en klassiker, utan också göra det på ett nytt sätt. En snabb googling avslöjade att detta är sjätte filmatiseringen av Sense & Sensibility, och även om jag tycker att Oakleys version lyckas motivera sin existens börjar jag undra hur många gånger vi egentligen kan återuppfinna samma berättelse innan vi får slut på nya perspektiv. Men mer om det senare…

Vad är det som gör att vissa berättelser aldrig går ur tiden? Jane Austen dog för över 200 år sedan och Shakespeare har varit död i vadå? 400 år? Men hans berättelser lever vidare i allt från Disneyfilmer (Lejonkungens likheter med Hamlet is not lost on us BioBabes right?) till high school romcoms ( 10 Things I Hate About You är ju i stort sett copy paste på Så tuktas en argbigga). Tillsammans har dessa två författare basically skrivit hela den romantiska genrens dramaturgiska regelbok!

Att en berättelse kan plockas isär, kläs om och återuppstå i en helt annan samtid utan att förlora sin kärna antar jag är det som med tiden gör den till en klassiker. Dessa berättelser blir odödliga eftersom vi kan förflytta dem några hundra år framåt i tiden, byta ut miljön och modernisera dialogen och ÄNDÅ känner publiken igen något. Allt detta får mig att återgå till den eviga frågan om det ens går att skapa något originellt längre? Alla berättelser kanske bara är variationer av något som redan berättats… However, det är nog en filosofisk fråga för en annan text (som jag inte riktigt bottnar i). Men vad jag däremot känner mig bekväm att gräva i är varför Hollywood återvinner gamla klassiker gång på gång. Svaret är som alltid PENGAR!

Hollywood är i grunden en riskavers industri där varje film är en investering med osäker avkastning. Och vad minimerar riskerna mer än att filmatisera en berättelse som redan har miljontals fans? Det är ofc enklare att säkra hundra miljoner dollar i finansiering för att spela in en älskad bok än ett originalmanus som ingen vet om publiken kommer älska. En populär bok kommer med en färdig målgrupp, kulturell igenkänning och en fanbase som i bästa fall kommer sköta delar av marknadsföringen organiskt och därmed gratis. Hollywood claimar att de gärna vill ha originalitet, men bara så länge det är inom ramarna för något publiken redan känner igen. Make it make sense.

Jag är först med att erkänna att jag är en sucker för en bra adaption (den behöver ärligt talat inte ens vara bra, jag kommer se den ändå och förmodligen uppskatta den). Men jag vill ju också att framtidens klassiker ska få chansen att födas. Som jag poängterat tidigare så har till exempel Emily Brontës Wuthering Heights filmatiserats ca 15 gånger. Om vi bara fortsätter återberätta samma berättelser, vilka historier kommer då framtidens filmskapare att återvända till? Är framtiden bara fylld med den hundraelfte versionen av Sense & Sensibility och kommer framtidens publik få ut lika mycket av ännu en nytolkning, ELLER finns det en gräns för hur många gånger vi kan återuppfinna samma berättelse innan den slutar tillföra något nytt?

Sorry om veckans text väckte mer frågor än svar, jag skyller på semesterhjärnan. PUSS!

Hej Babes,

Du har väl fixat biljetter till filmklubbens nästa träff 27 oktober när vi ser nya Sense & Sensibility? Jag LÄNGTAR efter biomörkret och att ägna en hel kväll åt Jane Austen och lite hederligt höstmys tillsammans med er <3 I skrivande stund har det gått fem dagar sedan jag såg en film. FEM! Men livet har kommit emellan. Med livet menar jag På Spåret, The Mandalorian, Stockholms filmfestivals programreleasefest och Inbox Awards. Håller dessutom på att formulera ett forskningsförslag som ska in om några dagar. Filmen får vänta, I’m in my intellectual era. Med det sagt så har jag inte laggat efter med min bevakning av filmvärlden så without further ado kommer här en sammanställning kulturnotiser jag inte kan släppa! Precis som en girl dinner är Mandys Meny inte särskilt matnyttig utan mest kul.

En överlevnadsguide till Stockholms filmfestival

Årets program för Stockholms filmfestival 11-22 november innehåller för många pärlor för en kvinna att mäkta med! Därför har jag gjort ett riktigt hästjobb och sållat ut what’s actually worth your (and my) time. Det handlar framförallt om att kill your darlings för om jag kunnat hade jag sett alla filmer jag nämner här och några till, men istället har jag tillämpat en högst vetenskaplig metod i mitt urval. (erhm märks det att jag är knee deep i en forskningsansats at the moment?)

För er som hänger med mig på notes här på Substack så kanske ni noterade att The Only Living Pickpocket in New York och Your Mother, Your Mother, Your Mother åkte upp på min watchlist förra månaden, and as luck would have it så finns det med i programmet! Vem vill inte se en film om en lönnmördare på jakt efter bröstmjölk? Say less I’m seated.

Några av festivalens stora titlar Primetime, Wild Horse Nine och Wicker har sina vanliga biopremiärer i november så de behöver ni inte slösa en festivalbiljett på. Se dem i lugn och ro veckan efter på din lokala biograf ;) Likaså med Paper Tiger och dokumentären The History of Concrete.

Behemoth, The Debut, Ink och Club Kid har alla svensk biopremiär i januari vilket sjukt nog inte är så långt bort. Jag tycker charmen med festivaler är att försöka fånga filmerna som annars inte går att se på bio! Därför vill jag slå ett slag för Making Marie Antoinette, dokumentären av Sofia Coppolas mamma Eleanor som ger en inblick i hur det gick till för 20 år sedan under inspelningen av denna moderna klassiker. Man kan i och för sig se den med en VPN på MUBI från 6 nov men passa på att se den på bio!

Vill man upptäcka film från världens alla hörn skulle jag rekommendera att hålla lite extra utkik efter de olika ländernas Oscarsbidrag. Om jag räknat rätt finns det totalt 14 sådana filmer i årets program, alltså filmer som respektive land har valt att skicka in som sina kandidater till Oscar för bästa internationella film. Det betyder inte att de är Oscarsnominerade (än!), utan att de tävlar om att bli det. Om någon av dem faktiskt tar hem statyetten återstår att se, Spaniens La Bola Negra verkar redan vara en stark förhandsfavorit. Tyvärr visas den inte under SIFF utan har svensk biopremiär i februari, så vi får hålla till godo med resten av världens filmproduktion. Inte fy skam det heller ;)

Här är Oscarsbidragen jag är lite extra taggad på:

• Tyskland: Everytime vann huvudpriset i Cannes prestigefyllda sidosektion Un Certain Regard och eftersom jag inte hittar något bekräftat svenskt premiärdatum känns den extra värd att prioritera.

• Irak: No Paradise if You Are Killed By a Woman visades både på Venedigs och Torontos filmfestivaler. Ett intressant perspektiv från en del av världen vars berättelser sällan får särskilt mycket utrymme på svenska biodukar.

• Polen: Fatherland vann bästa regi i Cannes och har premiär i närtid (december) så även om den är sevärd går den att se på bio snart igen. Med Sandra Hüller i huvudrollen är det här en av årets mer uppmärksammade europeiska prestigeproduktioner.

• Österrike: Rose (också) med Sandra Hüller som fortsätter sitt segertåg och belönades med Silverbjörnen för bästa huvudroll på filmfestivalen i Berlin. Här spelar hon en kvinna som utger sig för att vara man i 1600-talets Europa. Svensk biopremiär väntar i januari, så den går också att spara om tiden är knapp under festivalen.

• Frankrike: Minotaur vann Grand Prix i Cannes och hörde till kritikernas favoriter, den är definitivt ett av festivalens tyngsta namn. Men även denna får svensk biopremiär redan 15 januari.

Själv har jag lyckats norpa biljetter till höstens mest hypeade film (en till dokumentär) som dessutom avslutar festivalen i år: You Can See Everything. Oklart hur och när den kommer släppas så lucky you om du säkrade en plats (biljetterna tog slut direkt). Internet is going wild över faktumet att ingen utanför USA kan se den här filmen.

Förutom att jag kommer springa runt på så mycket filmvisningar som möjligt kommer jag hänga på Industry dagarna, kom fram och säg hej om du ser mig i vimlet!

Vad ser du mest fram emot att se på festivalen? Vill gärna höra era tips <3

Lämna en kommentar

The Puppeteer Renaissance – dockorna är tillbaka!

Hur många gånger kan hon nämna The Mandalorian you ask? Well, jag har en spaning som började gro i mig medan jag förundrades över hur gullig Grogu är. Och det är att vi befinner oss mitt i en puppeteer renaissance. Dockor har main character energy 2026! I takt med att AI-genererade bilder blir vanligare får det fysiska filmhantverket ett helt nytt symbolvärde and I love it! Tidigare imponerades vi av hur verkligt det datorgenererade kunde se ut – nu ligger wow-faktorn i vetskapen att en dator varit så lite involverad som möjligt, och jag älskar att nörda ner mig i behind the scenes materialet. Mina instagram-algoritmer är så välkurerade att mitt flöde består av lika delar Spooky Lake Month, You Can See Everything memes och förklaringar av hur filmmagin skapas bakom kulisserna.

Här är dockorna vi minns från 2026:

• I Project Hail Mary spelas Rocky huvudsakligen av en fysisk docka. Bakom Rocky står dockspelaren James Ortiz, som tillsammans med ett team på upp till sex personer styrde varelsens kropp och fem armar. Amazon MGM Studios driver en Oscarskampanj för att få Ortiz nominerad till Best Supporting Actor! Om de lyckas skulle han bli den första puppeteern någonsin att Oscarsnomineras i en skådespelarkategori. Diskussionen om vad som räknas som skådespeleri är inte ny. Tidigare har det argumenterats för att motion capture-skådespelaren Andy Serkis borde uppmärksammas för sin prestation som Gollum i Lord of the Rings.

• Cyklopen i The Odyssey kom till liv med hjälp av en kombination av animatronik, dockteknik och datorgrafik, där en 18 meter hög docka användes för att gestalta monstret Polyfemos. Bakom den fysiska prestationen är skådespelaren och mimartisten Bill Irwin.

• The Mandalorian & Grogu fångade våra hjärtan once agian - den här gången i imax. Kolla vad sööööt.

• I Digger är den bisarra katten Maggie uppenbart en docka, vilket också är centralt för handlingen!

Jag tycker verkligen dockorna tillför något, de ser inte helt levande ut men de känns betydligt mer verkliga än alternativet - och hantverket bakom är så imponerande!

Halloween is upon us så här är några lagom obehagliga filmer att spana in på SVT Play.

Hej Babes,

Ska vi skippa allt tjat om att hösten har anlänt? För ännu mysigare är väl att Sense & Sensibility är här och vad passar bättre än att se den tillsammans 27 oktober, givetvis FÖRE premiären. Because you’re worth it!

Biljetter

Låt mig måla upp en bild: låna en filt i salongen, fly undan regnet, unna dig ett glas fylligt rödvin eller en varm kopp te och försvinn in i Jane Austens mysiga värld ännu en gång.

But wait, kanske ni tänker, “har inte jag redan sett den här filmen?” Well, det finns fler Jane Austen-adaptioner än vad jag har ex-pojkvänner. Jag håller Ang Lees filmatisering från 1995 väldigt varmt om hjärtat. Emma Thompson, Kate Winslet och Alan Rickman är en närmast oslagbar trio om ni frågar mig. Men även den här gången har vi en förstklassig ensemble att se fram emot. I rollerna ser vi bland annat Daisy Edgar-Jones (Normal People, Where the Crawdads Sing) och George MacKay (1917) och inte minst Fiona Shaw (Killing Eve, Harry Potter). Mina förväntningar är skyhöga! Ingenting gets me going som fina känningar, brittisk överklass, och män som är oförmögna att kommunicera sina känslor, det är basically allt jag önskar mig (av ett kostymdrama).

Att få se nya skådespelare blåsa liv i karaktärer vi redan älskar, och upptäcka vad en ny generation kan göra med en över 200 år gammal berättelse är ju lite det som är charmen med att återvända till klassikerna. Och vad säger ‘ny generation’ mer än att tonsätta trailern till Olivia Deans Man I Need? It’s a match made in heaven.

Jag börjar för övrigt ana ett mönster i filmklubben. I februari såg vi “Wuthering Heights” och nu Sense & Sensibility. Ännu en brittisk litteraturklassiker skriven av en kvinna, ännu en kärlekshistoria och ännu ett tillfälle att diskutera hur fritt och hur många gånger våra mest hyllade klassiska verk får tolkas. (throwback till min första substack-text!) Men där Wuthering Heights kretsar kring en minst sagt destruktiv romantisk kärlek handlar Sense & Sensibility lika mycket om en annan sorts kärlek: den mellan systrar. Och det är ju som gjort för vår filmklubb <3333

Som vanligt får ni gärna stanna kvar efteråt och diskutera filmen, livet och huruvida förnuft eller känsla egentligen är att föredra. (see what i did there hihi)

Glöm inte fixa din biljett så ses vi i biomörkret <3

Under Paris Fashion Week nyligen visade Alessandro Michele Valentinos SS27-kollektion Antibiblioteca: Catalogue of the Unread inne i ett 1800-talsbibliotek. Gästerna hade dessutom fått instruktionen att ta med sig en bok som sedan skulle doneras till lokala bibliotek. Förutom att jag analyserade kändisarnas bokval med en noggrannhet som rimligen borde reserveras för viktigare samhällsfrågor började jag fundera... Men först måste jag fråga: Vilken bok hade NI tagit med er om ni visste att hela internet skulle granska ert val och dra slutsatser om er personlighet, intelligens och kulturella kapital? Hade ni valt er favorit eller den bok som får er att verka mest intressant? Innan vi börjar anklaga varandra för performativ intellektualism vill jag ägna en tanke eller två åt dem som verkligen har gjort kulturellt kapital till en affärsstrategi: lyxvarumärkena! För Valentino är långt ifrån ensamma om att flirta med andra konstformer. Tvärtom positionerar sig lyxvarumärken allt tydligare som något mer än producenter av saker - De vill vara kulturproducenter.

Lämna en kommentar

Det senaste samarbetet som skapat svallvågor i mina flöden är Diors och filmstudion A24:s tvååriga partnerskap kring A24:s historiska Cherry Lane Theatre i New York. Dior blir teaterns huvudpartner och samarbetet ska röra sig mellan film, teater och mode. Jonathan Anderson, creative director för Dior, sa om samarbetet:

“This is the start of an exciting partnership built around artists and storytelling. Putting two creatively driven worlds side by side – you start to see what they pull out of each other that neither could’ve found alone. That’s where the interesting stuff happens.”

Gränsen mellan mode och annan konst har alltid varit flytande. Chanel har arbetat med film sedan 1930-talet och deras kläder har synts på bioduken, röda mattan och i kostymavdelningen sedan modehusets begynnelse. Men det som intresserar mig nu går längre än gammal hederlig product placement. Modehusen finansierar numera själva kulturen.

Chanel har sin CHANEL Culture Fund, med långsiktiga samarbeten med kulturinstitutioner och finansiering av konstnärer och kulturprojekt. Prada har basically byggt en egen kulturinstitution i form av Fondazione Prada, som arbetar med allt från konst och arkitektur till filosofi, musik och film. I Milano driver de dessutom Cinema Godard och genom sin filmfond finansierar stiftelsen independentfilm.

Loewe har sin egen foundation för poesi, dans, fotografi, konst och hantverk. Saint Laurent har öppnat bokhandeln Babylone i Paris. Miu Miu driver en Literary Club. Valentino har samarbetat med International Booker Prize. Proenza Schouler har låtit Ottessa Moshfegh skriva fiktion till en kollektion.

Listan är lång…

Från product placement till producer credit

Mitt första riktiga möte med den här typen av samarbete var under Venedigs filmfestival när jag var där 2019 (japp då fick man det sagt också). Sedan 2011 har Miu Miu drivit Women’s Tales, där kvinnliga regissörer får göra kortfilmer. Filmerna har en återkommande plats under Venice Days och Miu Miu-kläderna finns där, obviously, men de är inte hela poängen. Det är en genialisk form av varumärkesbyggande om ni frågar mig. Istället för att berätta för oss att Miu Miu är ett kulturellt intressant varumärke finansierar de kulturellt intressanta kvinnor och låter associationen uppstå av sig själv.

Saint Laurent har tagit samma logik ännu längre. 2023 startade de Saint Laurent Productions och blev det första modehuset att göra fullskalig filmproduktion till en del av sin verksamhet. Sedan dess har de producerat filmer av bland andra Pedro Almodóvar, David Cronenberg, Jacques Audiard, Jim Jarmusch och Paolo Sorrentino. (Shoutout till gangstermusikalen från 2024 om en knarkkung som genomgår ett könsbyte - Emilia Pérez, brought to you by Saint Laurent).

Kan man köpa kulturell relevans?

Ett lyxmärke kan köpa en billboard. De kan köpa Kendall Jenner att fronta deras kampanjer. De kan bjuda 150 influencers på middag under Fashion Week. Men de kan inte lika enkelt köpa kulturell relevans. Eller?

Om Dior förknippas med A24, experimentell teater, och ett historiskt teaterrum i Greenwich Village börjar Dior stå för någonting mer värdefullt än dyra handväskor. Och det ligger väldigt rätt i tiden. Jag har tidigare skrivit om kulturellt kapital som vår tids quiet luxury. Boken, biobiljetten och teaterbesöket är inte bara upplevelser utan också signaler. För en logga kan köpas, men smak måste läras in. Det här är bara nästa steg i samma utveckling. Quiet luxury handlar om att göra loggan mindre synlig, nu håller själva produkten på att flytta åt sidan. Och varumärkerna säljer istället en idé om smak och en hel livsstil.

Det är frestande att romantisera allt det här som någon sorts renässans för modernt mecenatskap. Varför gör Dior det här? För att Jonathan Anderson älskar teater? Säkert. För att det är kreativt stimulerande? Absolut. Men let’s not forget att Dior fortfarande är ett företag. Financial Times placerar A24-samarbetet i en tid då lyxmarknaden bromsat in och modehus letar efter nya sätt att nå yngre konsumenter. Så den mindre romantiska frågan att ställa är om det är mecenatskap eller marknadsföring? I guess it’s both babe.

Det ena behöver ju inte utesluta det andra. Miu Miu får kulturell kredibilitet av att finansiera kvinnliga regissörer samtidigt som kvinnliga regissörer får pengar till att göra film. Prada stärker sitt varumärke genom att finansiera independentfilm samtidigt som filmerna blir gjorda. Dior får kulturellt kapital från A24 och en historisk teater får samtidigt en kapitalstark partner. Om marknadsföringsbudgeten ändå ska spenderas föredrar iallafall jag den här varianten.

Okej Sverige, your turn!

Dior backar en teater. Saint Laurent producerar Cronenberg. Miu Miu beställer filmer av kvinnliga auteurer. Prada driver en biograf. Så what about us?

Det finns svenska varumärken som redan säljer betydligt mer än saker. Ta Svenskt Tenn. De säljer inte bara en kudde för 1 800 kronor, de säljer en idé om svensk estetik, hantverk, bildning, historia och ett visst sätt att leva. Picture this: Svenskt Tenn köper en teater. Eller ännu hellre: ‘Kulturhuset Svenskt Tenn’. Josef Frank-fåtöljer i foajén. Svensk och internationell arthouse på duken. Teaterföreställningar. Samtal med scenografer, kostymdesigners och regissörer. Restaurerade klassiker. Bokhandel. Bar. Utställningar. Svenskt Tenn lämnar vardagsrummet och blir ett offentligt rum där vi samlas och upplever saker tillsammans. Det representerar en livsstil och, i förlängningen, en kultur. Varför inte investera i den? Maximteatern står ju tom för tillfället ;)

Låt oss fortsätta drömma. Vad sägs om Acne Studios? Jag kan se dem inleda ett långsiktigt partnerskap med en independentbiograf i Stockholm. (Erhm, hit me up.) Premiärer. Kortfilmsbeställningar. Artist talks. Residencies. En liten filmfestival. Ge en ung svensk regissör 500 000 kronor och säg: go be weird.

Toteme får ta litteraturen. Öppna bokhandel, samarbeta med ett mindre förlag och lansera Toteme Editions: essäer, fotoböcker, nyöversättningar, kvinnliga författare, readings och en liten litterär salong i Stockholm. Myyyyys! Och det är klart de vill att deras väskor fylls med böcker av Joan Didion! Extremt picture friendly ju!

Musikscenen ska förstås inte lämnas utanför min högst ambitiösa plan för svenskt näringsliv. Genom sin kreativa plattform WORK SHOP har Our Legacy redan experimenterat med gränslandet mellan mode och musik, bland annat genom att ge ut Ralph Lundstens musik på vinyl i samband med en klädkollektion. Så varför inte ta det hela vägen? Öppna en skivbutik med en intim musikscen i Stockholm och lansera Our Legacy Sessions. Vinylskivor, albumreleaser, lyssningskvällar och liveframträdanden med både etablerade och nya svenska artister. Nöj er inte med att bara klä musikerna, ge dem en scen att stå på också!

Jag älskar en extravagant flagship store as much as the next girl, men de här påkostade butikerna är ju redan minst lika mycket varumärkesbyggande skyltfönster som försäljningsplatser. Miljoner investeras i arkitektur, inredning och design för att gestalta varumärkets identitet. Så låt oss ta den logiken ett steg längre. Istället för ännu ett marmorklätt shoppingtempel kan modehusen investera i kulturhus, biografer, teatrar och musikscener. Platser som fortfarande förkroppsligar varumärkets estetik och värderingar, men som dessutom tillför något till stadens kulturliv. Om syftet ändå är att bygga kulturell relevans, varför inte investera direkt i kulturen?

Jag vill se fler svenska företag som inte bara sponsrar kultur, utan faktiskt agerar mecenater för den. Färre loggor på en backdrop och fler pengar till filmen, teatern, litteraturen och rummen där människor möter dem! Kulturellt kapital är betydligt mer värdefullt när man hjälper till att skapa kulturen än när man bara försöker associeras med den. Så Svenskt Tenn, köp en teater. Acne, öppna en biograf, och hit me up om ni behöver en kreativ ledare, om inte annat så lovar jag att komma på premiären!

Happy Mean Girls Day to those who celebrate!

För några månader sedan blev jag kompisraggad på av Alexandra and thank God för kvinnor som vågar ta första steget, för sedan dess har vi blivit Substack-BFFs <3. Som två konnässörer av chick-flicks och internet lore kan varken jag eller Alexandra låta denna dag gå obemärkt förbi! Därför bestämde vi oss för att reda ut ett och annat om Mean Girls.

Så, för att fira årets viktigaste högtidsdag för oss som anser att filmen Mean Girls borde ingå i allas obligatoriska kulturkanon har jag teamat upp med Flygplansläge, där Alexandra skriver om kreativitet, internetkultur och livet som kreatör. Tillsammans ska vi spendera October 3rd med en av popkulturens mest älskade, hatade och missförstådda arketyper: the mean girl. För mean girlen dog inte med 00-talets high school-film, hon är numera kroniskt online. Idag handlar narrativet om vem som får synas, vem som anses likeable och hur mycket ambition och självsäkerhet en kvinna kan ha innan hon blir stämplad som the villain av internet. Alexandra möter henne i flödet och jag på filmduken. Läs våra texter som två sidor i samma burn book och enjoy the ride <3

Prenumerera nu

Get in loser, we’re going to defend the mean girls!

Vad är egentligen mean girls skyldiga till, och vad av det är mean egentligen?

Amanda: En av mina mest formativa filmer growing up var High School Musical (groundbreaking I know). Jag var ett Sharpay-barn, det fanns inte en uns av Gabriella i mig, inte ens lite… Jag var Sharpays största fangirl och därmed också en totalt odräglig pre-teen klädd i rosa paljetter och en oproportionerlig tro på min egen star quality. Men jag ser ändå tillbaka på 13-åriga Amanda med kärlek – jag var så jäkla orädd tack vare mina idoler <3. Medan filmen försökte övertyga mig om att Gabriella var tjejen jag borde vilja vara undrade jag varför Sharpay inte fick huvudrollen i skolmusikalen?! Hon hade ju tränat för den, ville ha den mest och hade garderoben för jobbet! Att det presenterades som någon form av personlighetsbrist gick mig helt förbi.

Jag har sedan dess utvecklat en preferens för kvinnan som är för mycket. Regina. Sharpay. Emily. För oss som uppfostrades av 90- och 00-talets rom-coms var mean girlen lika självklar som makeover-montaget och skolbalen. Men vad är deras brott? Absolut, Regina är genuint elak och manipulativ, men det är Cady och alla andra tonårstjejer i filmen också, that’s the point. Sharpays stora synd är att hon vill stå i centrum och tycker att hon förtjänar den. Emily är dryg mot Andrea, men hon är samtidigt extremt bra på sitt jobb, har stora ambitioner och låtsas inte som att jobbet är oviktigt för att framstå som mer jordnära. Andrea är inte direkt elak tillbaka, men hon ser sig själv som bättre än Emily. Hon betraktar Emilys ambition som ytlig och hennes modeintresse som löjligt. Är inte DET mean om något?

2000-talets filmer klumpade ihop en hel rad egenskaper under etiketten ”Mean Girl” och det är dags att separera dem igen.

Varför ses hennes ambition, femininitet och självförtroende som delar av samma moraliska brist? Don’t get me wrong – jag vill inte försvara mobbningen (girls’ girls for the win <3) Det jag vill försvara är excessen! Att vara berättelsens antagonist är inte samma sak som att vara skurken. En antagonist är i grunden den kraft som står i vägen för protagonisten. Det betyder inte automatiskt att antagonisten är ond, de har bara ett annat mål.

Alexandra: En mean girl behöver ju också en good girl för att existera. Motpoler är den perfekta storytellingtekniken. När det finns två sidor i flödet leder det till engagemang. Men för att storyn ska fungera krävs också att vi vet vem vi ska tycka om, vem vi ska hålla på – där kommer likeability in. Kriteriet för att få rollen som mean girl är inte att vara elak, det räcker att inte vara likeable. Det finns ett snävt spann för hur en kvinna förväntas vara online: tillräckligt attraktiv för att dra blickar till sig, men inte så medveten om sin attraktionskraft att hon uppfattas som arrogant. Tillräckligt ambitiös för att vara intressant, men inte så framgångsrik att framgången blir provocerande. Tillräckligt självsäker för att vara attraktiv, men inte så självsäker att hon slutar vara likeable.

Amanda: Filmens största likeability hack är perspektivet. Vi får världen genom good girlens ögon. Vi anländer till North Shore med Cady. Vi kommer till East High med Gabriella. Vi går in genom dörrarna på Runway tillsammans med Andrea. Det är deras blick som strukturerar berättelsen, och därför blir kvinnan som redan behärskar världen ett hinder. Är Sharpay the villain eller följer publiken bara Gabriellas version av historien? Sharpay har hållit på med musikalteater hela sitt liv. Sedan kommer en ny tjej och en basketkille, gör karaoke tillsammans på nyårsafton och får huvudrollerna i skolmusikalen. Sharpay har en fett rimlig reaktion:

När kvinnor ställs mot varandra

00-talsfilmen har ett moraliskt behov av att korrigera den kvinnliga karaktär som är ‘för mycket’. Och den ÄLSKADE att ställa kvinnor mot kvinnor – precis som Alexandra poängterar så behöver en mean girl och en good girl varandra – som olika poler av samma magnet. Good Girl vs Mean Girl, den jordnära vs den ytliga. Tjejen som “inte vet att hon är snygg” vs tjejen som vet exakt hur snygg hon är. I dessa narrativ finns det bara plats för en sorts kvinnlighet att komma ut på andra sidan med publikens sympati i behåll. Och vid det här laget har vi lärt oss att kvinnan som vill för mycket måste förlora något. Regina blir påkörd av en buss och förlorar sin sociala makt. Emily blir… också påkörd och missar Paris. Sharpay förlorar Troy och huvudrollen. Cady fick Aaron Samuels. Gabriella fick Troy Bolton. Andrea fick tillbaka sitt gamla liv. Men istället för killen fick Regina, Sharpay och Emily kulturell odödlighet. Who’s the real winner here? Mean girls må vara filmernas antagonister men de är internets eviga ikoner. Deras egenskaper separeras från handlingen, laddas upp på Tik-Tok och blir ‘aspirational’ 20 år senare. Men Alexandra har rätt i att rollerna är mindre stabila än vad filmerna målar upp det som.

Alexandra: Våra sociala medie-flöden kan liknas vid det som händer i Mean Girls: deras Burn Book är algoritmen, the mean girl är en roll som egentligen inte handlar om vem du är. Cady börjar som Reginas motståndare och slutar som hennes ersättare – så fungerar också flödet. När en mean girl försvinner fyller en ny samma funktion.

Varför är good girlen så tråkig?

Amanda: Alexandra identifierar likebility som good girlens centrala karaktärsdrag, och är det inte det som gör henne till en mycket tråkigare karaktär än antagonisten? Huvudpersonen ska vara tillräckligt specifik för att vara en karaktär men tillräckligt relatable för att vi ska kunna projicera oss själva på henne. Mean girlen behöver inte bära vår identifikation. Om the good girl måste vara någon vi kan föreställa oss att vara, får mean girlen vara någon vi inte vågar vara. Mean girlen får vara too much, och ”too much” är lättare att komma ihåg. Det är hennes repliker vi citerar, hennes scener som blir ikoniska och kanske viktigast av allt: de är hon som är oumbärlig för att handlingen ska framåt! Om Regina bara lämnade Cady ifred skulle Mean Girls vara klart efter första akten. Where’s the fun in that?

Alexandra: Låt oss titta på the mean girls resa från filmen till flödet, för sociala medier har suddat ut gränsen mellan att vara en karaktär och att vara en person. I en film kan Regina George vara too much i 97 minuter och sedan rullar eftertexterna. Online ska vi däremot vara huvudperson, varumärke, redaktör, producent och publik på samma gång. Vi ska sticka ut tillräckligt för att bli sedda, men helst inte på ett sätt som gör att någon tycker illa om oss. Be interesting, but not intimidating. Be confident, but not arrogant. Be ambitious, but make it look effortless.

Amanda: Visst känner man igen regelboken från filmens good girls? Cady måste sluta försöka vara populär. Gabriella är begåvad men relativt lågmäld. Andrea måste i princip återvända till sitt gamla jag och lämna tillbaka de fina kläderna för god forbid att en seriös journalist samtidigt kan vara klädd i Dior. Först då återställs den moraliska ordningen. Filmens good girl befinner sig ofta i en identitetskris. Hon ska hitta sig själv, sitt självförtroende och sin plats i världen. Mean Girlen har sällan samma problem, hon vet exakt vem hon är och vart hon är på väg. Sharpay vill stå på scen, Emily vill till Paris, och Regina vill styra skolan. De tar sin egen ambition för givet på ett sätt som kvinnliga karaktärer sällan får göra utan att det framställs som ett karaktärsfel. Givet att mean girlens metoder inte alltid är försvarbara… Men framförallt är det populärkulturen som har positionerat kvinnlig ambition och tillhörande stora personlighet som osympatisk.

Entering our Mean Girl era

Alexandra: Lärdomen från mean girls är att det som gör oss synliga inte alltid är det som gör oss likeable. Att vara strategisk är inte samma sak som att vara falsk och autenticitet betyder inte att varje tanke måste publiceras exakt när den uppstår. Om vi ändå ska bygga våra små personliga medieimperier kan vi lika gärna göra det medvetet – säga vad vi faktiskt tycker, veta varför vi säger det och acceptera att det ibland kommer göra oss till någon annans main villain.

Vi älskar att hata mean girls eftersom de gör det vi själva inte får göra: vara unlikeable and win anyways.

Amanda: The moral of the story är obviously inte att vi borde börja manipulera våra vänner, sabotera skolmusikaler eller fat-shamea våra klasskamrater och kollegor. Please don’t. Men kanske borde vi vara lite mer Mean Girl i den andra bemärkelsen. Alltså: Vilja något så mycket att det märks. Ta för givet att vi förtjänar det. Vara ‘jobbiga’ när någon försöker göra oss mindre. Ha en åsikt om hur saker borde göras och, gud förbjude, säga den högt. Jag älskar den kvinnan!!!! Hon kanske inte är den enklaste personen i rummet, men hon tänker definitivt inte stå längst bak och hoppas att någon upptäcker hennes potential.

Ungefär 15 år senare vill jag fortfarande ha lite av Sharpays fullständiga övertygelse om att hon hör hemma i spotlighten, Emilys religiösa tro på att det hon gör spelar roll, och Reginas ledarskapsförmåga (minus skräckherraväldet ofc). För det alla mean girls har gemensamt är vägran att krympa sig själv för att bli enklare att tycka om. Jag vill bli sämre på att vara good girl! Desto äldre jag blir ju mer tillfredsställelse får jag av att se en kvinna vägra reglerna om att vara behaglig och tillrättalagd.

En av de bästa sakerna med Substack är alla smarta, roliga kvinnor jag lärt känna, och Alexandra är en av dem <3 Att hitta någon som är lika benägen att överanalysera populärkultur, internetfenomen och andra till synes helt oviktiga saker är en ynnest! Om Flygplansläge inte redan landar i din inbox rekommenderar jag varmt att ändra på det. Varför inte börja med en av mina favorittexter från Alexandra:

Flygplansläge

Att "gå på lust" och möta sin kreativitet

Det finns få känslor som slår kicken av att upptäcka ett nytt intresse. Den rosaskimrande researchfasen där du djupdyker i YouTube-videos. Att beställa de rätta verktygen från nån obskyr hemsida som kanske levererar, kanske inte. Den ljuvliga planeringen där allt är möjligt. Tänk om du skulle bli…

Read more

8 months ago · 10 likes · Alexandra Öhrlund

Jag har gått runt och funderat på gamla män som springer från explosioner hela veckan. For research purposes!!! Det började med Tom Cruises GQ-cover och slutade, som mina tankar ofta gör, i en omfattande teori om filmbranschen.

Innan vi reder ut exakt vad som gått snett behöver vi dock definiera brottsplatsen. “Action” , likt alla genredefinitioner, är ett snårigt paraplybegrepp och rymmer allt från superhjältar till spionfilmer. Men när vi nu dyker ner i action menar jag framförallt mid-budget-filmen där en snubbe har ett problem, en pistol och 105 minuter på sig. You know the one! Genren som sakta men säkert blivit synonym med the ultimate dad movie.

Superhjälten har dödat den unga actionhjälten!

På 80-, 90- och 00-talet gick publiken för att se actionstjärnan. Schwarzenegger, Stallone, Bruce Willis, Jackie Chan – det var allt man behövde veta för att köpa en biobiljett. Sedan kom superhjälte-eran och ändrade spelreglerna. Min generation fick Chris Hemsworth som Thor och Chris Evans som Captain America. Skillnaden kan verka liten – det är fortfarande snygga män med imponerande överarmar som räddar världen, men affärslogiken är en helt annan. Under Marvels heyday följde publiken karaktären mer än skådespelaren. Captain America är produkten, Chris Evans är bara personen som för tillfället sportar skölden. Marvel lyckades göra själva superhjälten större än filmstjärnan – vilket möjligen blev dödsstöten för actionhjälten.

Ur studions perspektiv är det förstås genialt. Om Schwarzenegger är anledningen till att publiken köper biljett sitter Schwarzenegger på ett ganska härligt förhandlingsläge. Om Captain America är anledningen sitter Disney på det. Skådespelare åldras, kräver högre lön, tröttnar och börjar så småningom prata om att de vill göra “mindre, mer personliga projekt”. Med starkt IP behövs bara en ny casting director.

När superhjälteboomen nu mattats av finns det inget självklart system som producerar nästa generation hjältar. Actionfilmen har blivit en genre utan generationsskifte. (Hence att den rör sig in i ”dad movie” territory.) Tom Cruise, Keanu Reeves, Jason Statham, Gerard Butler och Liam Neeson borde enligt klassisk Hollywood-logik ha nått sitt bäst före datum. De tangerar alla pensionsåldern. Ändå är de fortfarande Hollywoods främsta symboler för manlig kompetens, fysisk överlägsenhet och sex appeal – åtminstone enligt den manliga publiken. Hur har de lyckats behålla sitt järngrepp om action-genren i decennium? Dagens unga filmstjärnor som Jacob Elordi, Timothée Chalamet, Paul Mescal och Austin Butler bygger inte sina karriärer på att springa från explosioner. Var är 2020-talets 30-åriga John Wick?

Vad krävs för att vara actionstjärna?

På Stallone och Schwarzeneggers tid var det muskler. Sedan nådde genren en ny evolutionär fas: karisma + one-liners. Nu är autenticitet hårdvaluta! CGI har blivit vardagsmat så det mest spektakulära Hollywood kan erbjuda oss är något verkligt. För när tekniken kan fejka nästan vilket spektakel som helst får det ofejkade ett högre marknadsvärde. Därför har actiongenrens stora USP blivit en stjärna som gör sina egna stunts. It gets the people going!

Mycket av John Wicks framgång vilar på att Keanu Reeves ligger i hårdträning för att naila alla detaljkoreograferade slagsmål. Likaså med Mission Impossible, all marknadsföring runt filmen handlar om hur många gånger Tom Cruise körde en motorcykel utför ett stup eller hållit sig fast på utsidan av ett flygplan för att få till the money shot.

Kan vi hitta en del av förklaringen till generationsglappet här? Jag tror att den här typen av filmstjärna kräver en filmkultur som kan göra investeringen värd det. Det är svårare att boosta sin karriär genom att bli actionstjärna när filmerna som ska göra dig till en, allt oftare hamnar direkt på streaming eller får ett superkort biograffönster. Varför skulle en ung filmstjärna ta Tom Cruise-risker om Tom Cruise-belöningen inte längre väntar på andra sidan? Att riskera nackkotorna för att enbart konsumeras på TV-skärmen, eller god forbid telefonen, känns spontant som en ganska dålig deal.

Yngre generationer har helt enkelt bättre arbetsmiljötänk! Dessutom har idealet för den manliga filmstjärnan förändrats. Det är komiskt macho att actionstjärnan inte bara ska spela fysiskt överlägsen utan helst bevisa det på riktigt. Ju farligare stunt, desto mer autentisk actionhjälte – en väldigt old school idé om manlighet där den riktiga mannen är stark, orädd och framför allt tål stryk. Jacob Elordi och Paul Mescal behöver inte bevisa sin manlighet på samma sätt. And frankly: good for them. Det känns betydligt sundare än att kasta sig från ett berg för att övertyga om att man är en riktig man.

Actionfilmens naturliga habitat: soffan

En Jason Statham-film på under två timmar behöver inte övertyga dig att lämna hemmet, boka biljett och köpa popcorn. Den behöver bara vinna kampen mot de andra thumbnailsen du scrollar förbi en tisdag kväll. Dessutom kan action vara den perfekta “second screen”-genren. Hear me out! Actionfilmer fungerar bättre hemma eftersom narrativ komplexitet sällan är poängen. Du kan titta bort, kolla mobilen, komma tillbaka och konstatera att yes, Liam Neeson är fortfarande ute efter hämnd. MEN det är samtidigt lite av en paradox: action ÄR en genre som på pappret borde funka på bio. Explosioner! Motorcyklar! Dolby Atmos! Stor kuk erhm jag menar duk! Ändå verkar just den medelstora actionfilmen ha blivit streaming-mat.

Att action alltmer förpassas till streaming innebär att Netflix inte behöver skapa en klassiker, bara ett klick. Hade Die Hard släppts idag kanske den aldrig hade fått chansen att bli filmen vi återvänder till varje jul. Den hade varit etta på Netflix en vecka, sen ersatts av nästa actionrulle veckan därpå och sakta sjunkit ner i streamingbibliotekets algoritmer. I ett sådant system blir igenkänning viktigare än originalitet. Du behöver inte veta exakt vilken Jason Statham-film du tittar på – Jason Statham är själva premissen.

Det går att argumentera för att viss action fortfarande funkar på bio. Men senaste Mission Impossible var inte en så stor box office succé som studion hade hoppats, och om Tom Cruise inte kan rädda genren – who can? De actionfilmer som fortfarande ”hör hemma” på bio är event-filmen – liksom stora kulturella happenings. Mid-budget-filmen starring “en beväpnad snubbe med en personlig vendetta” har svårare att fylla biosalonger. Kanske stannar papporna hellre kvar på soffan… för när actionhjälten åldras, åldras publiken med dem.

Det som skiljer eventfilmen från vår klassiska dad movie är inte bara en extra nolla i budgeten och ytterligare en timmes speltid. Den skapar ett behov av att se filmen ASAP. Mission: Impossible, Bond eller Dune ska helst ses NU, på största möjliga duk, innan TikTok matat dig med behind the scenes och vartenda stunt i vertikalt format. Eventfilmen säljer i första hand känslan av att delta i något medan det händer. Men oftast kostar det hundra miljontals dollar i marknadsföring för att övertyga publiken om att just den här premiären är ett event man inte vill missa. Vår ensamma beväpnade snubbe har inte samma brådska. Jason Statham finns kvar nästa tisdag. Och tisdagen efter det. Hans hämndlystnad avtar inte bara för att du väntar tills filmen dyker upp på streaming.

Prenumerera nu

Actionhjälten utan arvtagare

Action är inte ensam om utvecklingen. Hela Hollywoods ”mitt” har flyttat hem: thrillers, rom-coms, komedier och actionfilmer som förr kunde få ordentliga biolanseringar lever idag ofta bättre ekonomiska liv på streaming. Det skapar en självförstärkande effekt. När studios slutar lansera vissa genrer stort på bio vänjer sig publiken vid att se dem hemma. När de sedan går sämre på bio får studios ännu mindre anledning att satsa på dem där.

Och där är vi tillbaka hos vår actionhjälte. After all är det inte så konstigt att den 30-åriga arvtagaren till Ethan Hunt aldrig dök upp. Var skulle han ens födas? Alla 60-åriga actionhjältar blev filmstjärnor i en tid när mid-budget-filmen kunde vara en stor biopremiär. Det är betydligt svårare att bli en generationsdefinierande filmstjärna när din senaste film presenteras mellan Love Is Blind och en true crime-dokumentär i flödet. Samtidigt kan streaming mycket väl vara anledningen till att den där snubben med ett problem och en pistol fortfarande får existera överhuvudtaget. Men när hans naturliga habitat blir soffan förändras också vad en actionstjärna kan vara.

Om vi bara går på bio när Hollywood lovar oss ett EVENT riskerar vi att göra EVENT till det enda Hollywood vågar visa på bio. Jag vill leva i ett filmekosystem där en film inte måste vara Mission Impossible 17 eller nästa Marvel för att få chansen att fylla en biosalong. Actionhjälten är alltså inte död riktigt än. Men hans naturliga habitat håller på att försvinna – och det brukar inte vara ett toppenläge för en utrotningshotad art.

Nyfiken på vad som inspirerade denna text? Här är poddavsnittet som fick mina tankar att snurra.

Din biljett till Fjord 29 sept

Hey BB (är det en rimlig förkortning för BioBabes? Nu när jag ser det i skrift känner jag lätt avsmak tbh). Hursomhelst, NU tycker jag man får säga att hösten är här, a.k.a spooky season, pumpkin spice season, cuffing season, Gilmore Girls season(?) eller som jag kallar det: film festival season. För Venedig, Toronto, New York, BFI London och Stockholms film festival avlöser varandra de kommande månaderna. Men kanske ännu bättre är det som följer: AWARDS SEASON. Consider me bänkad framför bioduken tills vitsipporna tittar fram igen.

Meeeen back to business. Som vanligt kommer här en sammanställning kulturnotiser jag inte kan släppa! Precis som en girl dinner är Mandys Meny inte särskilt matnyttig utan mest kul.

19 November kommer biosiffrorna dala. Boven? GTA VI

Skräll att Mandys Meny innehåller en gaming-nyhet, men never let them know your next move säger jag. Ryktet på stan (översättning: enligt mina filmpoddar) så är biografernas största konkurrent i höst TV-spelet Grand Theft Auto VI - snabbt förklarat är det basically The Sims för dudes.1

När det efterlängtade (och många gånger försenade) spelet släpps i november kan vi ändå anta att en betydande del av befolkningen försvinner in i Vice City. Och en oro kring hur det kommer påverka box office2 negativt har börjat spridas.

Tanken på att någon studio executive sitter och svettas över att halva målgruppen är upptagen med att stjäla en digital bil är både tragisk och lite rolig. Och dramat fortsätter… Rockstar Games valde att släppa en 30 minuter lång GTA VI-trailer exklusivt på Netflix. Netflix! Trailern fick omkring 31 miljoner visningar på fyra dagar och blev plattformens mest sedda titel den veckan. Det säger ju en hel del om the power of GTA och vilken stor publik som kommer välja bort biobesöken helgen spelet släps. Men asså Netflix: Företaget som är public enemy no. 1 för biografbranschen, med streamingrevolutionen i ena handen och sina notoriskt korta biograffönster3 i den andra marknadsför nu det som potentiellt blir biografernas nästa stora konkurrent. Netflix really is in their villain era. 4

Givetvis kollade jag på trailern, och måste erkänna att I too dabbled med GTA V som en syster till en bror.5 TV-spel har ofta otroliga narrativ och jag fick lite Bonnie & Clyde vibbar, kombinerat med en Die Hard inspirerad sekvens. Dessutom är animationen off the charts, det är på nivån att vi ser svettpärlor och celluliter!

Allt detta fick mig att fundera… Are Netflix and Rockstar Games cooking? Wouldn’t be the first time som ett TV-spel blir film/serie. PING! The Last of Us och Resident Evil för att nämna dem uppenbara.

South Park vs. Trump

Den senaste nyheten i en flerårig kamp mellan fiender. South Park har bytt namn till South America. lol.

Bakgrunden är att realitystjärnan som numera sitter i vita huset löpt amok över världskartan och fått feeling för att döpa om geografi. Som ni säkert vet har Gulf of Mexico blivit Gulf of America, därefter skrev han under en order om att Lake Ontario ska kallas Lake America, och senast har även New Mexico fått sig en liten what if we called it New America?

Seriens skapare Trey Parker och Matt Stone såg detta och gjorde det enda rimliga: döpte om South Park till SOUTH AMERICA inför seriens 29 säsong. Petty queens!

”Inspired by the bravery and patriotism of Apple and Google”, skrev skaparna - en inte särskilt subtil pik till techjättarna som uppdaterat sina karttjänster efter Trumps namnbyten. Och eftersom ingen går säker avslutade de med att tacka sitt eget moderbolag Paramount (eller, som de själva kallar det, ”a Skydance Capitulation.”)

South Park har trots allt byggt nästan 30 år av innehåll på principen att ingen är för mäktig, helig eller lättkränkt för att bli roastad. Och Trump har blivit något av deras favoritleksak. De har placerat honom i säng med Satan, gjort hans penisstorlek till en återkommande punchline och, när serien nyligen vann en Emmy, firat genom att ge en tecknad Trump statyetten med orden ”You finally got your Emmy” eftersom The Apprentice nominerades två gånger men aldrig vann. The level of petty? Aspirational.

Robert Pattinson vs Robert Pattinson

Eftersom jag redan utropat att AWARDS SEASON is upon us tänker jag avsluta med en nyhet om regeländring inför Oscarsgalan. Tidigare har en skådespelare bara kunnat få en nominering per skådespelarkategori, även om personen har ett jäkla pang-år. Men inför Oscarsgalan 2027 har Akademin sagt: lämna plats åt andra? Never heard of her.

Från och med nu kan samma skådespelare nomineras flera gånger i samma kategori. Vilket innebär att Best Supporting Actress-kategorin teoretiskt skulle kunna se ut såhär i år:

• Sandra Hüller för Project Hail Mary

• Sandra Hüller för Digger

• Penélope Cruz för The Invite

• Penélope Cruz för La Bolla Negra

• någon stackars femte kvinna

På herrsidan har vi samtidigt Robert Pattinson, som verkar ha bestämt sig för att medverka i varenda film som producerats under kalenderåret 2026. The Drama, The Odyssey, Primetime, Dune: Part Three… Sir, leave some employment for the rest of Hollywood.

Personligen är jag kluven till regeländringen. Å ena sidan befinner vi oss redan i en era där det känns som att samma handfull skådespelare spelar i exakt ALLT. Förutom ovan har vi Zendaya, Pedro Pascal och Anne Hathaway – I love you all dearly men det finns faktiskt fler människor med ett SAG-kort. Är en regel som gör det möjligt för samma person att dessutom ta upp flera platser i en Oscarskategori ett symptom på den här utvecklingen eller en uppmuntran till den?

Oscarsnomineringar handlar såklart om att belöna årets bästa prestationer, inte om att dela ut deltagarmedaljer. Men en nominering kan göra någon till ett namn, öppna dörrar och ge nästa fantastiska skådespelare chansen att bli en av dem vi sedan tröttnar på att se i ALLT. Om två av fem platser går till samma redan etablerade person blir den dörren onekligen lite smalare. MEN, om Penélope Cruz lyckas vara bättre än 80 procent av Hollywood två gånger under samma år, varför ska hon behöva lämna plats åt någon? MEN 2.0 jag tror inte att det är positivt att bli nominerad två gånger, det kan göra det svårare att faktiskt vinna eftersom rösterna splittas mellan de två rollerna. Ni hör ju, jag har haft många sömnlösa nätter över detta… What say you?

Och nu till månadens streamintips - något spretiga vid första anblick men båda är riktiga höstfilmer enligt mig!

Tack för att du läst ända hit. Håller du med? Håller du emot? Let me know i kommentarerna <3

Fjord 29 sept

BioBabes it’s that time of the month again! Vi samlas, dricker bubbel, snackar och ser på film!

Denna gång har jag ordnat en förhandsvisning (!!) av årets Guldpalmsvinnare. Om de senaste åren är något att gå på är Guldpalmen en ganska bra kvalitetsstämpel: tidigare vinnare som Anora, Parasite och Anatomy of a Fall har gått vidare till att ta världen (och Oscarsgalan) med storm. Så kanske ser vi årets stora awards season-snackis innan alla andra? Hollywood Reporter har redan börjat sia om Oscarsgalan och placerar Fjord bland filmerna längst fram i racet.

Din biobiljett till 29 sept

I huvudrollerna ser vi en återkommande favorit för filmklubben och Cannes okrönte drottning: Renate Reinsve, som även spelade i Sentimental Value. Och som om det inte vore nog får vi dessutom se Sebastian Stan (yes, the Winter Soldier himself) som vi definitivt inte är vana att se honom.

The Plot

Fjord är ett laddat familjedrama om en norsk-rumänsk familj vars liv vänds upp och ner när blåmärken upptäcks på ett av barnen och myndigheterna börjar granska familjen. Filmen utmanar vårt sätt att tänka kring vem som är ond och god och vad som är rätt och fel - med fokus på krockarna mellan liberala och traditionella värderingar. Vem får definiera vad som är ett ‘bra’ föräldraskap och vad händer med dem som inte delar majoritetens bild av hur man bör leva?

Rumänske regissören Cristian Mungiu är känd för filmer om sociala och moraliska konflikter där det sällan finns några enkla svar. 2007 skrev och regisserade Mungiu sin andra långfilm, 4 Months, 3 Weeks and 2 Days och tog emot en historisk vinst i Cannes då han blev första rumänska filmskaparen att tilldelas Guldpalmen - och nu har han gjort det igen!

Fun fact: Fjord är en rumänsk-fransk-norsk-svensk-dansk-finsk samproduktion (shout-out till Europeiska samarbeten!)

Hoppas vi ses på nästa filmklubb, för det finns få saker jag gillar mer än att upptäcka nya filmer och dela kulturupplevelser tillsammans med er <3

Blast from the past

Avslutar veckans brev med ett litet blast from the past. Jag har rotat runt i Cinemanda-arkivet och grävt fram några texter som jag fortfarande har en liten soft spot för. Så go show them some love! Jag älskade att skriva dem och tycker helt enkelt att de förtjänar att få komma ut och leka igen. Kanske missade du dem första gången, kanske har du glömt allt jdem (fair) – oavsett får de här gamla godingarna en liten stund i rampljuset igen <3

Hej BioBabes!

Denna vecka blir det något helt nytt! En lansering, en save the date och er första BioBabe meet cute, det vill säga romcom-språk för ett charmigt första möte mellan två personer som ännu inte vet att de kommer bli viktiga för varandra.

Filmklubben för BioBabes var alltid tänkt att fungera lite som ett nätverk (erm typ definitionen av en klubb eller?) där kvinnor samlas kring sitt gemensamma intresse: FILM och samtidigt lär känna varandra. Mitt mål är att klubben ska leda till nya vänskaper och vem vet, kanske nya affärsmöjligheter och samarbeten också! Så därför börjar jag med ett nytt inslag jag väljer att kalla “Ur Klubben”. Här presenterar jag en supercool kvinna ur klubben och tar reda på hennes fyra favoritfilmer. (lite som letterboxd gör med kändisar på röda mattan).

Framöver kommer Ur Klubben vara en del av Filmklubbens inbjudningar men en lansering förtjänar sitt egna space. Tanken är också att man kan återkomma till detta inlägg för det kommer bli Ur Klubbens arkiv där jag fyller på med alla otroliga kvinnor som deltar i formatet. Då hittar ni det under sin egna flik på Cinemandas Substack.

P.S Ta del av filmklubbsmanifestet – för varje seriös samhällsrörelse behöver ett manifest och vi är obviously inget undantag.

Without further ado:

Meet Elin!

Elin är en OG BioBabe och har kommit på fler filmklubbsträffar än vad jag kan räkna. Hon är också den jag bollar mina idéer med och som har final say kring mina estetiska val (I trust this woman with my life <3). Elin är nämligen grafisk designer och bygger digitala flagship stores för lyxvarumärken till vardags (hur coolt!) Hon är dessutom i lanseringsfasen av sin alldeles egna Substack - The Viewport.

Här är The Viewport i Elins egna ord:

The Viewport is a newsletter exploring the evolving relationship between commerce and culture, and how our behaviors are shaped by the systems we move within.

It is also an extension of my design practice, a space to process what I learn, build, and observe in an industry that rarely slows down.

As things move faster, the pressure to keep up continues to grow. What I have come to believe is that the only real way to navigate it is through shared perspectives. By documenting, reflecting, and exchanging ideas along the way.

This newsletter is my contribution to that. A place to pause, make sense of what is happening, and occasionally surface something useful for others doing the same.

If you are interested in the subtle decisions shaping commerce, culture, and digital experience, and want to stay close to how and why they are happening, this is for you.

The moment we’ve all been waiting for… Elins fyra favoritfilmer!

“Ser man inte den här filmen för det otroliga skådespeleriet, för att man vill skratta, gråta och bli varm i hela kroppen, eller för att Stellan Skarsgård är med, se den då för de otroliga Boston-dialekterna.”

“Finns nog inget snyggare än Jessica Alba i Honey från 2003. Det var den här filmen som planterade drömmen i mig om att flytta till New York, vilket jag faktiskt gjorde. Och OM jag dansade när jag bodde där!”

“I sin dokumentär Marc by Coppola säger Marc Jacobs något i stil med att det är typ det mest basic man kan säga att man inspireras av Breakfast at Tiffany’s art direction, eftersom precis alla gör det. Och ärligt talat tycker jag att det säger allt man behöver veta. Art direction: on point. Kläder: on point. Story: on point. Hela filmen känns som en dikt. Jag vill att Moon River ska vara en del av soundtracket till mitt liv och ha en katt som heter Katt.”

“Kanske cheesy, but SUE ME! Nog en av mina mest sedda filmer, och jag gråter lika mycket varje gång. Den påminner mig om vikten av vänner, familj och att inte ta allt på så enormt stort allvar. Peak womanhood.”

Så in och följ The Viewport och glöm inte säga hej till Elin på nästa filmklubb <3

Filmklubbens nästa träff är tisdag 29 sept och vi ska se Guldpalmsvinnaren Fjord. Officiell inbjudan med biljettlänk landar i inkorgen nästa vecka.

Jag gjorde en liten undersökning i mina Notes i Substack-appen och resultatet var enigt! Vi kör en serie om film och färg! Först ut lila och mer specifikt fenomenet bisexual lighting. Kort och gott är det användningen av rosa och blå lampor för att skapa en lila atmosfär (likt bi-pride-flaggans färgskala). Jag låter bilderna förklara resten. Och medans vi ser vad det är kan vi också konstatera en sak: jag vill hädanefter bli dränkt i lila neon vid exakt alla tillfällen. Finns det något snyggare?

Som vanligt måste vi gräva lite i filmhistorien för rosa + lila + blått uppstod inte från ingenstans som ett queert visuellt språk på 2010-talet. I filmens värld har liknande färgkontraster länge använts för att porträttera natt, sex, kriminalitet, dekadens och artificiella miljöer. Ett ställe där färgkombinationen tidigt trivdes bra var i neo-noir: Filmgenren som lånar berättargrepp, teman och estetik från den klassiska film noiren – men med en modern twist. Det är ofta kriminalhistorier med cyniska antihjältar, femme fatales, paranoia och moraliskt gråa karaktärer i storstäder efter mörkrets inbrott. Och de badar inte sällan i varma och kalla neonljus – likt bisexual lighting.

När blev bisexual lighting bisexual lighting?

Fenomenet dök som nämnt upp på 2010-talet och föddes ur fansens försök att läsa in en queer subtext i BBCs serie Sherlock. Även om det hela började som en konspirationsteori så har det vid det här laget utvecklats till ett faktiskt filmspråk. Johnlock shippers walked so filmvetare could run! Sherlocks användning av bisexual ligthing har senare anklagats för queerbaiting. Inga andra bevis tydde på att John Watson got the hots for Sherlock Holmes, men det stoppade inte fansen från att konspirera (allt tack vare ljussättning). And therein lies the problem. När är bisexual lighting representation och när är det en queer estetik utan queera människor?

Det jag tycker är intressant med bisexual lighting (och alla val som görs medvetet eller omedvetet under en filmproduktion) är glappet mellan vad filmskaparen kodar in och vad publiken läser ut. Säg att regissören eller whoever på filminspelningen tänker: rosa och blått blir snyggt här —> Det är vad som kodas in. Sedan blir scenen viral på Tumblr och fansen har bestämt att: JOHN WATSON ÄR BISEXUELL —> Det är avkodningen. Grattis, ni har precis fått en crash-course i Stuart Hall. Den jamaicansk-brittiske kulturteoretikern och sociologen Stuart Halls encoding/decoding-modell menar basically att det inte finns en garanti för att betydelsen som kodas in i en medietext är samma betydelse som publiken avkodar. Publiken är därmed inte en passiv mottagare som bara letar efter ”rätt svar”, istället skapas betydelse även i mottagandet. Kanske valdes rosa och blått för att signalera bisexualitet. Eller så valdes färgerna för att de såg snygga ut. Men när bilden väl lämnar filmskaparen är betydelsen inte längre helt deras.

Spelplanen förändras ytterligare en gång när en kodning som bisexual lighting väl blir etablerad. Om en produktion vet att publiken associerar vissa bilder, blickar, repliker eller färger med queerness kan de också använda det för att skapa förväntningar utan att leverera representation. När en filmskapare kodar en bild för att bjuda in till en queer läsning, men vägrar bekräfta samma läsning narrativt uppstår queerbaiting.

Det betyder inte automatiskt att varje lila scen utan en bisexuell karaktär är queerbaiting. Men när en produktion återkommande lockar publiken med möjligheten till queera relationer eller identiteter - då snackar vi queerbaiting. Queerness blir en moodboard och produktionen kan få tillgång till dess coolhet, sensualitet och kulturella kapital utan att behöva berätta en queer historia. Låter det cyniskt? Well, det kan fortfarande vara sant. Berättar man en för queer historia tappar man konservativa tittare, men kodar man in queera signaler som enbart kan plockas upp av de som redan är införstådda så har man chansen att tilltala alla. Men det är en lat (om än estetiskt tilltalande) lösning och risken blir att vi går miste om uttalat queera berättelser.

Den nya betydelsen suddar inte ut de gamla.

Lila hade som nämnt redan ett helt bagage av associationer långt innan Tumblr bestämde att färgen var bisexuell. Samma rosa, blå och lila ljus som förekom i alla 80-tals rullar utan antydan på sexuell läggning kan alltså få nya betydelser retroaktivt, eftersom publiken som avkodar bilderna har förändrats.

Färger har såklart inte ett stabilt lexikon men filmforskaren och färgexperten Patti Bellantoni har i 25 år forskat på hur färg påverkar vårt beteende och våra känslor och undersökt hur filmskapare kan använda färg för att styra publikens upplevelser.

Bellantoni skriver att:

”Purple is the color associated with the noncorporal. It is the color of the spirit… of the ideal. It is also the color associated with death of a person or an ideal or a dream.”

Hennes forskning visar att lila väcker associationer som transformation och inspirerar till illusion, mystik och spiritualitet. Färgen används ofta som en ledtråd för att signalera en vanföreställning som är påväg att spricka. Lila känns artificiellt och lite overkligt, vilket gör att det passar drömmar, illusioner, nattklubbar och fantasivärldar. Dessa associationer hjälper oss även att förstå varför samma palett är så vanlig inom sci-fi och neo-noir. Är det bara ett sammanträffande att nattliv och bisexualitet har blivit visuellt sammanflätade både i miljöer och färger? Nja, det finns en historisk förklaring också. Nattklubbar och barer har alltid varit viktiga platser för queera communities. Det är rum där människor kunnat hitta varandra och där vardagens heteronormativa regler åtminstone tillfälligt luckrats upp. Det artificiella ljuset kan därför signalera frihet.

Men samma bild går att läsa från andra hållet också. Bisexualitet har omgärdats av stereotyper om hypersexualitet, promiskuitet, hemlighetsmakeri och experimenterande. Om den bisexuella karaktären ständigt placeras på nattklubben, i sovrummet eller under flimrande neon riskerar estetiken att reproducera exakt samma fördomar. Bisexualitet “händer” bara efter mörkrets inbrott. Det är sexigt, lite farligt, lite förbjudet - och framförallt följer det inte med hem när lamporna tänds.

Det betyder förstås inte att lila = exotisering av queera människor. Så enkelt fungerar varken färg eller film. Men kulturella symboler kommer inte tomhänta och de släpar sin historia efter sig. Neonljusens associationer till dålig moral och kriminalitet tillsammans med lilas kopplingar till fantasi gör betydelsen… mångbottnad. Varför badas aliens, bisexuella och brottslingar i samma ljus? Det är ett konstigt gäng att klumpa ihop.

Att överanalysera är lite av min superkraft (och ibland också mitt downfall). Allt det här behöver självklart inte vara problematiskt. Maybe it’s not that deep. Vissa scener är bara komponerade för att vara snygga. Lila betyder inte alltid bisexualitet, men lila är inte helt oskyldigt heller. Det är det som gör färg så roligt att prata om, och vår avkodning spelar roll. Så nästa gång du lägger märke till bisexual lighting kan det vara intressant att fråga sig, varför det förekommer och hur det påverkar din tolkning av berättelsen.

Vilka filmer eller serier kan du komma på där dessa färger eller användningen av bisexual lighting har en narrativ funktion? Off the top of my head tänker jag på Euphoria och Moonlight.

BTW har ni sett filmklubbens senaste film The Invite än? Jag MÅSTE få prata av mig om den och vill höra era åsikter! Missa inte allt roligt snack som sker i prenumerant-chatten, där drar jag igång en tråd en gång i veckan som ett sätt för oss att hålla kontakten mellan filmklubbarna <3

Gillar du det du läser och vill stötta mitt arbete med filmklubben kan du “bjuda på en popcorn”. Det är ett engångsstöd som går till att beställa merch, klistermärken och annat kul som förbättrar filmklubben för BioBabes. Om du hellre vill bli en betalande prenumerant för mindre 'än en femhundring årsvis så stöttar du filmklubben och mitt arbete ännu mer. Men innehållet och klubben kommer alltid att förbli gratis oavsett. Jag är bara glad att du är här!

Tack för att du läser, likear och är en BioBabe. Det betyder mer än du anar. <3

Som vanligt kommer här en sammanställning kulturnotiser jag inte kan släppa! Precis som en girl dinner är Mandys Meny inte särskilt matnyttig utan mest kul. Men innan vi dyker ner i månadens meny: en liten friendly reminder om att nästa filmklubb is coming up. Vi ser The Invite 25 augisti. Hoppas vi ses där <3

biljetter till filmklubben

Nicole Kidman - The First Lady of Cinema

Låt oss ta en stund och uppskatta hur Nicole Kidman har tagit över internet med sin post-divorce glow up (igen). Jag är besatt!!!!! I hennes intervju i British Vogue broderar hon ut kring ‘the art of a fresh start’ och berättar bland annat om sin Euro Summer med raves på Ibiza, sena middagar i Portofino och att gå undercover i peruk för att kunna dansa ostört. Honestly, exakt så jag vill att mitt 59 levnadsår ska se ut.

Kidman kröntes till the first lady of cinema redan 2021 i samband med hennes bioreklam för AMC theatres och hennes numera kultförklarade replik “heartbreak feels good in a place like this” Reklamen får mig att vilja barrikadera mig i en biosalong NU. Om (när) jag träffar Nicole Kidman ska jag be henne leverera repliken to my face, vilket hon under ett lögndetektortest med Vanity Fair erkände att folk ber henne göra då och då. Spana in klippet HÄR.

Som grädden på moset, pricken över i:et, the cherry on top if you will, på Kidmans post divorce glow up är hon stjärnan i Troye Sivans senaste musikvideo. I videon spelar hon basically den ultimata versionen av Nicole Kidman: svart klänning, cigg, nattklubb, shots, drag queens och totalt unbothered. Efter snart fyra decennier i Hollywood har Kidman lyckats med att bli internet lore, Oscarvinnare, arthouse queen, prestige-TV-matriark, producent, AMC-meme, modeikon och numera Troye Sivan muse. She’s the best helt enkelt!

Mandys Meny har blivit en Nicole Kidman appreciation post. Sorry not sorry.

Min kravlista för The Sims live action-filmen

Jag är egentligen ganska trött på att Hollywood återvinner gammal IP1 och har redan gnällt en del om den kommande Labubu-filmen (vill man ta del av det gnället går det att läsa på FLM:s hemsida). Men vad är grejen med Hollywoods besatthet av att förvandla precis allt vi någonsin älskat, ägt eller lekt med till en franchise? Snark ZZzzZ! Men nu får jag tyvärr lägga ner vapnet en stund för jag har hittat min akilleshäl: The Sims blir live action-film.

Som någon som spenderat mer än 10 000 timmar på att bygga hus jag själv aldrig kommer ha råd med, använda motherlode för att finansiera dem och sedan skapa extremt detaljerade liv åt små digitala människor är jag obviously målgruppen. Men HUR gör man en film av The Sims?

Det är ju ett spel vars handling basically är… livet. Ska vi följa en familj i Willow Creek? Kommer någon drunkna i en pool efter att badstegen mystiskt försvunnit? Kommer en Sim laga middag med cooking skill 1 och bränna ner hela köket? Och kommer de då reagera på köksbranden genom att springa fram till den och skrika?

Jag vill veta om filmen vågar commit to the bit. Ge mig sexscener som bara är ett moln och svävande hjärtan. Ge mig bebisar som ligger parkerade i en spjälsäng tills de plötsligt blir barn. Ge mig personer som går från första dejten till förlovning, bröllop och graviditet under samma eftermiddag. If you're going to make The Sims, give me THE SIMS.

Min enda önskan är att de inte gör en Barbie och känner ett behov av att släppa ut karaktärerna i den verkliga världen. Jag behöver inte se Liberty Lee upptäcka att hon egentligen är en datorspelskaraktär eller träffar kvinnan som skapade henne. Det blir för mycket Toy Story för vuxna då. Låt hela filmen utspela sig i Pleasantview som om det vore en helt normal stad. Ge mig Bella Goths mystiska försvinnande, Don Lothario som ligger med halva grannskapet och systrarna Nina och Dina Caliente mitt i dramat. Och huuuuuur kul hade det inte varit om varje gång en Sim ska ta sig någonstans i filmen så klipps det till laddningssidan och publiken får läsa roliga tips. (anställ mig som manusförfattare already!) Tänk om hela filmen var på Simlish med textning istället! Jag tror världen är redo för det efter att Parasite van en Golden Globe och världen overcame “the one-inch-tall barrier of subtitles”.

Okej jag har mer än en önskan. Jag MÅSTE få ett soundrack till filmen där alla låtar är re-recorded på Simlish. Var jag den enda som satte på radion i Sims för att lyssna på Katy Perrys Hot n Cold eller Natasha Bedingfields Pocketful Of Sunshine? Tänk er Bad Bunny, Taylor Swift och Olivia Rodrigo som sjunger jibberish. Detta, och endast detta, skulle rättfärdiga hela Hollywoods IP-kris, och varför inte en Best Original Song nominering på Oscars-galan också!

Jag är fortfarande principiellt emot Hollywoods IP-feber men tydligen bara tills den drabbar en IP jag själv är emotionellt investerad i. Sul sul, see you at the premiere!

Okej er amuse-bouche blir superkort för att mailet inte ska beskäras. But girls’ gotta eat så vi kan inte skippa detta: Jolie-Pitt barnen från Angelina och Brads äktenskap har valt att sluta använda efternamnet Pitt. The Onion skojar om att Brad Pitt borde slopa efternamnet Pitt i solidaritet med sina barn. Han kan försöka pull a Cher eller Zendaya och bara bli Brad, men Brad simply doesn't have the aura. Kvar återstår den stora frågan: vad ska vi kalla honom nu? Brad Brad? The Artist Formerly Known as Pitt har en fin klang, men The Father Formerly Known by His Children känns mer on brand för Brad.

Sist men inte minst. Månadens streamingtips!

Jag skulle inte kalla mig en stor skräckfantast men lately har det dykt upp en del skräckfilmer som varit svåra att blunda för. Jag har alltid konsumerat skräck, antingen som en del av undervisningen (ja, jag fick CSN för att kolla film och skryter gärna om det), eller på grund av grupptrycket (vi var ett gäng tjejer som såg The Conjuring i gymnasiet och jag bär det traumat med mig än idag.) Meeeeen tillbaka till nutiden. I sommar har jag tittat på massa skräckfilmer och faktiskt njutit av det! Min taktik för att ta mig igenom en läskig film utan att förlora flera nätters sömn har bestått av två delar. Del ett är att intellektualisera skiten ur den - vilket fick mig att börja fundera på hur skräckfilmen fungerar som en spegel för samhällets rädslor. Det är som att varje generation lämnar efter sig en liten tidskapsel över sina värsta kollektiva mardrömmar i form av det årtiondets skräckfilmer.

Om skräckfilmen fungerar som ett kulturellt lackmustest så tyder samtidens filmer på att det läskigaste 2026 är: Mannen.

Den hotfulla mannen är förstås inte ett nytt koncept i skräckfilm. Det nya är vilken sorts man han är. På 80-talet var mördaren en odödlig slasher (tänk: Freddy Krueger och Michael Myers). Under 90-talet var skräcken förkroppsligad av en manipulativ psykopat á la Hannibal Lecter. Men samtidens manliga monster är mycket mer… patetisk. Han är ensam. Socialt misslyckad. Förbittrad. Online. Han upplever att kvinnor, sex, status eller framgång borde ha tillfallit honom. Och hans sense of entitlement gör honom farlig. Därav denna etikett som börjat cirkulera online: INCEL HORROR.

När man väl börjar leta efter honom, incel-monstret, är han överallt. Adolescence, Blink Twice, Companion, Don't Worry Darling och Obsession kretsar på olika sätt kring män vars känsla av maktlöshet förvandlas till kontroll, besatthet och våld. Även Backrooms har spår av incel horror: en frånskild bitter man som skyller sitt livs alla misslyckanden på sin exfru och tar ut det på sin kvinnliga psykolog. För incel horror är inte nödvändigtvis filmer om män som identifierar sig som incels, det är berättelser där skräckmotorn består av manlig ensamhet, (sexuell) frustration, självrättfärdighet och vrede mot kvinnor.

100 år av monster: En snabbkurs

Dags att testa teorin. Går det att kartlägga 100 år av historia genom att studera vad människor varit rädda för på bio? Vi kör en liten avstickare innan jag avslöjar del två i min strategi för att överleva en skräckfilm. Välkomna till en historielektion ‘light’ där kursmaterialet är film!

Om skräckfilm kan användas för att kartlägga samhällets historiska rädslor kan den nog användas som spåkula för framtiden också. Tittar man på vad vi oroar oss för just nu är nästa stora monster lätt att ana. AI-skräcken är här för att stanna! Ni kanske tänker att I, Robot och Terminator gjorde AI till skräckstoff för decennier sedan. Absolut, men framtidens AI-skräck kommer inte handla om maskinen som vill döda oss, skräcken ligger snarare i att maskinen inte behöver oss. Jag kan se det framför mig på bioduken - deepfakes och AI som får oss att ifrågasätta vad som är verkligt, vad som är mänskligt… Rädslan handlar om att bli ersatt, övervakad och manipulerad. Att inte längre äga våra egna ansikten. Det är min gissning iallafall!

Del två: från skrik till skratt

Okej, historielektionen är slut och spåkulan undanstoppad för den här gången. Tillbaka till hur en fegis faktiskt tar sig igenom alla dessa filmer. Om första delen för att överleva skräck är att sätta på analysglasögonen är andra delen i min strategi att skratta. För skräckfilmer är ofta roliga. De har sweet sweet moments of bliss (även kallat comic relif) där vi får avreagera oss och få ner den höga pulsen lite genom att skratta ut den. Om du tänker efter lite så fungerar ett skämt och en jumpscare enligt samma logik. Allt handlar om uppbyggnad och tajming.

Skräck och komedi ligger närmare varandra än vad man kan tro vid första anblick. Båda har historiskt sett låg budget och låg status, och båda bygger på att framkalla en kroppslig reaktion hos publiken (basically: skratt eller skrik). Men likheterna slutar inte där, båda testar sociala gränser och därför genererar de ofta diskussioner om censur, moral, sex, våld, religion och tabu. Båda ger oss tillåtelse att uppleva förbjudna känslor. Skräck låter oss känna rädsla, aggression och fascination inför våld under kontrollerade former. Komedi låter oss skratta åt sådant vi inte borde skratta åt. Båda är bra verktyg för samhällskritik eftersom de kan gömma den bakom underhållning. Dessutom kräver skräck och komedi gemensamma referensramar. För att ett skämt ska fungera måste vi först vara överens om vad som är normalt. Annars finns ingen norm att bryta mot. Samma sak gäller skräck. För att något ska hota vår trygghet måste vi vara överens om vad trygghet är. Det är därför skräck blir ett så bra historiskt dokument. Monstret avslöjar vad samhället värderar, eftersom monstret hotar just det.

Idag är manlig ensamhet, sexuell frustration, förlorad status och vreden mot kvinnor det senaste hotet. Och som vi alltid har gjort så skapar och konsumerar vi skräckfilm som ett sätt att hantera våra riktiga rädslor. På bioduken får det diffusa ett ansikte och det okontrollerbara ett slut. Vi kan konfronteras med kärnvapenkrig, våld, pandemier, övervakning eller män som hatar kvinnor från tryggheten i en biofåtölj och sedan gå hem när eftertexterna rullar. Rädslan blir tillfälligt hanterbar eftersom det sker under kontrollerade former. Paradoxalt nog är vi villiga att betala för att uppleva känslor vi gör allt för att undvika i verkligheten. Ingen vill bli jagad av en maskerad man, men på bio är samma scenario underhållning. Skräckfilmen låter oss leka med rädsla utan att faktiskt vara i fara, och det är väl därför skrattet ligger så nära. Så nästa gång du tittar på en läskig film, glöm inte att skratta och intellektualisera skiten ur den. Det är billigare än terapi och betydligt roligare än en historiebok.

biljetter till 25 augusti

Mitt livs sista hösttermin kickar snart igång och därmed har min hjärna börjat se potentiella nationalekonomiska modeller överallt. Men frukta ej, vi lämnar styrräntan out of this och fokuserar på hur populärkulturen kan användas som ekonomisk termometer. För jag tror att boomen i reality TV är den ultimata lågkonjunktursindikatorn.

En grej som verkligen tickles my pickle är när populärkultur används för att förstå världsläget. Kanske lite nischat men jag älskar’t. Hört talas om The Stripper Index, recession beard eller kalsongindexet? Well you’re about to!

Några andra personliga favoriter är recession brunette, och champagne indexet #relatable. Vem har råd att slinga håret och dricka champagne IN THIS ECONOMY! Och om du likt mig är 90-talist så hade du dina formativa klubbår till recession pop. (För alltid en överlägsen musikgenre.)

I mitt research-arbete snubblade jag över denna spellista för att hamna i rätt lågkonjunkturs-mood. Fullpackad med eskapistiska texter med uppmaningar att ‘put your hands up and dance like there’s no tomorrow’ till dunkande EDM beats. Se det som ett soundtrack för att ta sig igenom ekonomisk nedgång. You’re welcome!

Till tonerna av Black Eyed Peas, (som enligt FADER kallas the recession Beatles1) återgår vi nu till reality TV, för vart har alla kvalitetsserierna tagit vägen? Jo, de har ersatts av The Secret Lives of Mormon Wives, F*Boy Island och 90 day fiancé. Det är inte första gången TV svarar på en lågkonjunktur genom att byta prestige mot pragmatism. Under finanskrisen 2008 rapporterades det om hur TV-tablån blev allt mer lågbudget.

Svenska mediebolag som TV4 och SVT har under de senaste åren tvingats till flera omfattande sparpaket och personalnedskärningar. I våras rapporterade Resumé att traditionella kategorier som TV tappat stora reklamintäkter 2026.2 Och när reklamintäkterna minskar så minskar produktionsbudgetarna. Det finns en miljon anledningar till att reality är billigare att göra än fiktion. Reality har färre manusförfattare, kortare produktionscykler, billigare locations och inga högavlönade filmstjärnor. Dessutom kan reality använda sig mer frikostigt av produktplacering. Reality-serier kan dessutom enklare omvandlas till en franchise i olika länder vilket är ett säkert sätt för produktionsbolagen att nå en större publik och tjäna pengar. Hur många länder har inte sina egna versioner av Love is Blind eller Gift vid första ögonkastet?

TV-bolag och streamingtjänster kan lägga beställningar på serier. Typ: "Vi vill ha en romantisk dramakomedi om moderna singelkvinnor i New York." (Hint: jag pratar om Sex and the City) Men i ekonomiskt osäkra tider blir beställningarna inte lika stora, dvs de kanske beställer (och därmed finansierar) 10 avsnitt på en säsong istället för 24 vilket har blivit standard för serier idag. Men vad händer om reklamintäkterna aldrig kommer tillbaka till TV och streaming? Det nya normala är kanske att annonsera på sociala medier och via sponsrat influencer-innehåll? Är det här framtidens TV-landskap? Hemska tanke!

Reality boomen drivs inte bara på från produktionsbolagen och TV-kanalernas sida. Forskning visar att vi söker oss till parasociala relationer som en form av eskapism i ekonomiskt osäkra tider. Under lågkonjukturer tenderar vi att konsumera mer kändisskvaller och ”comfort content” för att distrahera oss från våra egna problem. Dessutom har det sedan pandemin varit snack om en ensamhetsepidemi. Realitydeltagarna blir människor vi "lär känna", det skapar en illusion av gemenskap som förstärks av att vi kan interagera med dem på sociala medier mellan avsnitten.

Det finns ju också reality i form av en fluga på väggen hos de ultrarika - tänk Keeping up with the Kardashians, och The real housewifes of (infoga vilken Amerikansk stad som helst). De kanske inte är lika lågkonjukturskompatibla tänker ni? Men jag misstänker att vår love to hate-relation till den typen av program bara blir starkare när ekonomin är på dekis. Ju mindre vi själva har råd med, desto mer fascineras vi av människor som bråkar om privatplan och Birkin-väskor. Och trots att de lever liv som de flesta av oss aldrig kommer i närheten av är vi investerade i deras skilsmässor och syskonbråk. Resultatet? Idag är Kardashian-klanen mer bekanta än grannen i trapphuset vilket bara spär på ensamheten ännu mer.

Reality TV är prestige tv:ns ekonomiska skuggsida. Bara för att reklampengarna sinar så försvinner inte människors behov av berättelser. Manus ersätts av konflikter mellan deltagare och skådespelare ersätts av influencers. Tropen om att vanliga människor kan synas på TV och få hundratusentals följare på nätet är mer relaterbart än satsiga draman med sjusiffrig produktionsbudget. Det är ändå väldigt mänskligt att klamra sig fast vid dessa rags to riches berättelser. Samtidigt som vi älskar att döma de som vänder sig till Paradise Hotel för att bli rika och berömda… Jag tror reality erbjuder två fantasier: Antingen får vi döma vanliga människor som drömmer om att bli kända och förnedrar sig framför världen på köpet. Eller så får vi tjuvkika på människor som lever det liv vi aldrig kommer få (och fortfarande döma såklart).

Om strippor, skägg och kalsonger kan säga något om ekonomin, vill jag härmed lansera ännu ett mått: realityindexet. När Mormon-fruar tar över kulturdebatten och Love Is Blind delar samhället i två är det nog mer än deltagarnas kärleksliv som krisar. Men oavsett kommer jag naturligtvis att titta. Av rent akademiskt intresse, förstås ;)

Reality cleanse: här är mina favoritserier

Slänger in en LISTA på mina favoritserier när du vill ta en paus från reality. Det mesta är ganska mainstream men kanske kan du hitta ett och annat att lägga till på din watchlist. Det finns en hel del serier värda din tid!

Sist men inte minst: En liten nyhet 💌

Jag har lagt till en knapp där du kan bjuda på en popcorn om du någon gång känner att du vill stötta det jag gör (utan att teckna en prenumeration).

Det är inte en betalvägg och Filmklubben kommer alltid att vara gratis. Jag vill att våra filmkvällar och den här lilla filmhörnan på internet ska fortsätta vara öppen för alla.

Men bakom varje filmklubbsträff och varje text ligger många timmars planering, filmtittande, research och skrivande. Om du någon gång har hittat en ny favoritfilm här, fått ett nytt perspektiv på populärkulturen eller bara tycker om att hänga tillsammans får du gärna bjuda på en symbolisk popcorn för att stötta filmklubben.

Det är förstås aldrig något som förväntas, men varje bidrag hjälper mig att fortsätta skriva och lägga tid på att skapa fler filmupplevelser och filmklubbskvällar.

Bjud mig på popcorn🍿

Tack för att du läser, delar och är en BioBabes. Det betyder mer än du anar. <3

Hej BioBabes! Filmklubbens 9e (!!) träff ligger framför oss. Men det betyder inte på något sätt att sommaren är över. Se det som att vi firar tjejnyår ihop <3 Det råkar också sammanfalla med min birthday week men that’s neither here nor there.

Din invite till 25 aug

Det är så att vi inte kan låta Olivia Wildes regi-comeback The Invite gå obemärkt förbi och därför är det dags för filmklubb igen. Det är verkligen månadens höjdpunkt att få snacka film och livet tillsammans med alla otroliga kvinnor jag lärt känna via filmklubben. Kan man komma ensam kanske du undrar? JAAAAAAA bion är redan full med dina nya besties!

Filmen är väl det närmaste man kan komma ett kammarspel 2026 och är en remake av en spansk film från 2020.1 Denna version är skriven av Rashida Jones och någon man. Låt mig uppfriska ditt minne om Rashida Jones - ni vet top 3 roligaste kvinnor på planeten (tillsammans med Amy Poehler och Nikki Glaser). Hon är kanske mest känd som Ann Perkins i den GOAT:ade komediserien Parks & Recreation men hon har även skrivit och producerat en heeel del.

I rollerna i denna drama-komedi ser vi regissören själv: Olivia Wilde, samt Spaniens drottning Penelope Cruz, snubben från Fight Club och Hollywoods främsta stoner. En otrolig foursome om ni frågar mig.

The buzz around town är att man ska gå in så blind som möjligt så vill inte flänga ut för mycket synopsis här. Men filmen utspelar sig under en parmiddag mellan fyra grannar. Den är rolig, obekväm och tänkvärd. (en perfekt film för en salong full med vinlulliga BioBabes alltså) Men nog om det!

Olivia Wilde hyllas för sin regi, vilket glädjer mig eftersom jag älskade hennes debut Booksmart men helst vill glömma hennes senaste film Don’t Worry Darling. Filmens filmfoto har också blivit en snackis. Och jag kan nästan betta min förstfödde på att Penelope Cruz blir Oscars-nominerad.

Andra fun facts om filmen är att mycket av dialogen är improviserad och att Wilde valde att spela in alla scener i kronologisk ordning vilket hör till ovanligheterna.

Införskaffa dina biljetter så ses vi 25 augusti för att recapa sommaren och reda ut vilket par som är mest obnoxious. Givetvis kommer det finnas klistermärken och jag knåpar som vanligt ihop vår “Hot Girl Watchlist” med diskussionsfrågor inför barhänget.

Jag älskar att skriva och prata med er om film och framförallt att anordna våra filmklubbsträffar varje månad men jag ska inte sticka under stolen med att det tar tiiid. Mellan att vara egenföretagare, plugga och försöka hinna se orimligt många filmer har jag insett att dygnet fortfarande envisas med att bara ha 24 timmar. Därför har jag nu öppnat upp för betalande prenumerationer här på Substack. Verkligen inget måste och innehållet (och klubben) kommer som innan att vara gratis. Men för att kunna fortsätta göra merch som jag ger bort gratis på våra träffar samt klistermärken och annat kul som glittrar till filmklubben lite extra så finns detta nu som alternativ för 49 kr / månaden. Har ni mer frågor om hur det funkar eller så är det bara att höra av sig till mig.

Prenumerera nu

Hoppas vi ses på nästa filmträff <3

Vem har sagt att det är nyhetstorka på sommaren? Som vanligt kommer här en sammanställning kulturnotiser jag inte kan släppa! Precis som en girl dinner är Mandys Meny inte särskilt matnyttig utan mest kul. (Och ja, Mandys meny testar en ny look, vad tycks?)

Hollywoods nya censorer

Vad händer med konsten när mäktiga företag kan ägna sig åt censur? Luca Guadagninos nästa film Artificial följer kaoset kring OpenAI-grundaren Sam Altmans dramatiska avsked och återkomst som VD. Men innan filmen ens hunnit få premiär har dramat flyttat utanför bioduken.

Amazon drog sig nämligen ur projektet bara månader efter att de presenterat sitt miljardpartnerskap med OpenAI. Officiellt ansåg studion att filmen “skulle vara bättre tjänat av en annan distributör”. Inofficiellt har många höjt på ögonbrynen. Enligt personer som sett filmen porträtteras Altman som djupt opålitlig, samtidigt som Elon Musk inte direkt kommer undan med hedern i behåll.

Filmen har nu istället plockats upp av Neon, studion bakom Parasite och Anora, som redan positionerar Artificial för Oscar-racet.

Amazon är inte ensamma om sina kopplingar till OpenAI. En av studion A24:s största investerare, Stripes, har också investerat i OpenAI. A24 valde dessutom att inte lägga bud på filmen när rättigheterna var ute på marknaden. Det behöver naturligtvis inte betyda att investeringarna påverkade beslutet (eller?)…men det säger något om hur tätt sammanflätade Hollywood och Silicon Valley är.

Artificial siktade först på premiär under South by Southwest, (filmfestivalen som blivit ett Mecka för teknikbolag, startups och AI) Men efter Amazons avhopp verkar den istället vara på väg mot Venedig där Luca Guadagnino har ett långt trackrecord. Kanske blev en kritisk film om OpenAI lite för obekväm i AI-branschens eget skyltfönster.

Allt det här väcker en större fråga: När techföretag inte bara utvecklar AI utan också finansierar studios, streamingtjänster och distributionsbolag, vem vågar då göra filmer om dem? Vi brukar tänka på censur som något auktoritära stater sysslar med. Men när några få globala företag kontrollerar enorma delar av både kapitalet och infrastrukturen för kultur kanske censuren blir inbyggd i de ekonomiska relationer som avgör vilka berättelser som når publiken.

Är Netflix… i kris?

Jag kanske inte bottnar helt i aktieanalys (trots några års universitetstudier i företagsekonomi…) Men man behöver inte vara Warren Buffett för att se att grafen pekar åt fel håll.

Streamingjätten har tappat över 40 procent av sitt börsvärde sedan budstriden om Warner Bros föll isär. De har även problem som är betydligt svårare att lösa än antalet prenumeranter: tittarengagemanget. Netflix har aldrig varit kända för sin transparens men nu väljer det att redovisa ännu mindre tittardata än tidigare, vilket knappast lugnat marknaden. Den lilla offentliga data som finns pekar på att allt färre avslutar serierna de påbörjar, framförallt mellan säsongerna.

Jag känner igen mig själv i statistiken. Precis som alla andra var jag locked in på Stranger Things när första säsongerna kom, men jag har fortfarande inte sett den sista (and probably never will). Likaså med Brigerton. I våras sa jag faktiskt upp mitt Netflix-abonnemang helt, givet att jag snyltar på mammas och pappas ibland, men poängen är att utbudet inte lockar.

Netflix försöker bli en plats där du kan tillbringa all din skärmtid, oavsett om du vill se en TV-serie, ett sportevent, en podcast eller doomscrolla korta videos. Vad fan hände med kvalitetsserien som var Netflix signum? (RIP House of Cards). Men Netflix stora rival är inte andra streamingtjänster utan Youtube, så svaret verkar vara att YouTubeifiera Netflix. Det innebär fler skäl att öppna appen flera gånger om dagen istället för bara när en ny säsong släpps. Netflix konkurrerar om vår uppmärksamhet i stort. Den där halvtimmen på kvällen när vi tidigare slog på ett avsnitt av The Crown spenderas idag med en videoessä om cancel culture, en "day in my life" eller ett avsnitt av Chicken Shop Date. Så det är klart att streamingtjänsterna måste anpassa sig efter tittarnas nya medievanor men fy vad deppigt ändå.

BTW: Ni har väl inte missat att Oscarsgalan från och med 2027 kommer att sändas på YouTube? DET säger mer om vart våra tittarvanor är påväg än någon kvartalsrapport någonsin kan göra.

Nya Barbenheimer

Who doesn’t love a heated rivalry?

Den 18 december väntar en riktig box office-duell när Dune: Part Three och Avengers: Doomsday båda är planerade att ha premiär. Så I couldn’t help but wonder: Har Barbenheimer blivit en release-strategi?

Jag är kanske mer intresserad av releasekalendrar än vad som är socialt accepterat, men jag tycker det är fascinerande att skärskåda studiornas strategier, för ett premiärdatum är nästan lika viktigt som själva filmen. Val av datum innebär att studion berättar för publiken hur filmen ska uppfattas.

Ibland florerar det nyheter om att en film som var planerad för en ‘fall-release’ har flyttats till efter jul. Översatt betyder det att studion inte längre tror på filmen efter att ha sett den senaste klippningen och väljer att förlägga den på ett mindre attraktivt datum. Januari-februari kallas ofta för dump-months i och med att det är lägre biobesökare efter julledighetens boom. De amerikanska långhelgerna är ofta reserverade för studiornas största satsningar: Memorial Day skriker blockbuster, Thanksgiving skriker familjefilm. Under sommaren släpps filmer som man hoppas ska bli årets stora snackis (ping: The Odyssey). Klassiska Oscar-baits släpps ofta senare på året i och med att Akademins medlemmar röstar runt den tiden och studios vill att filmen fortfarande ska vara top-of-mind.

Med den här vetskapen är det är intressant att Warner och Disney verkar redo att spela chicken med varandra. Efter Barbenheimer vet vi ju att en rivalitet inte alltid är dåligt. Ibland skapar den ett kulturellt ögonblick som gynnar båda filmerna. Frågan är bara om Duneday? Doomsdune? har samma meme-potential. De har ju liknande målgrupper och då blir Barbenheimer-strategin inte lika stark, det är mer sannolikt att de kannibaliserar på varandras intäkter. Så det är nog inte en strategi after all, snarare en kukmätartävling mellan Disney och Warner. Men det kan komma att kosta dem. För det handlar inte bara om biljettköpare utan om IMAX-salongerna. Exempelvis så förhandlade Christopher Nolan till sig en exklusiv period på IMAX för Oppenheimer, vilket innebar att Mission Impossible: Dead Reckoning som kom precis innan förlorade sina största dukar bara någon vecka efter premiären. Vilket kan ha kostat filmen hundratals miljoner i potentiella intäkter…

Ögonblicket ni alla har väntat på syns på horisonten! 25 augusti är filmklubben för BioBabes tillbaka och inbjudan kommer nästa vecka. Lääängtar efter att dricka bubbel med er och diskutera filmens walking red flag <3

Filmhistorien har länge varit besatt av auteurteorin och under min semester har jag blivit besatt av att montera ned den. Alltså idén om att regissören är filmens enda verkliga upphovsman och att en film ytterst är uttrycket för en singulär vision. Vi talar om “en Nolan-film”, “en Scorsese-film” eller “en Tarantino-film” som om filmerna uppstått genom jungfrufödsel.

Christopher Nolan kan sälja biobiljetter på sitt namn ensam. Samma sak gäller Greta Gerwig, Jordan Peele, Sofia Coppola, Wes Anderson, Ryan Coogler och Quentin Tarantino. Regissören är den nya filmstjärnan och det har aldrig varit ett starkare varumärke än nu. Jag tycker på många sätt att det är en spännande utveckling. Det signalerar att publiken blivit mer intresserad av filmskapande som konstform än vilken heart-throb som står framför kameran med flest följare på Instagram. Men den har också gett nytt liv åt en gammal föreställning: idén om den ensamma visionären - Auteuren.

Det är lätt att se lockelsen i en tydlig kreativ avsändare, det är både enklare att förstå och marknadsföra. Sociala appar som Letterboxd har bidragit till att regissören blivit ett household name. Det är ingenstans en kritik mot Letterboxd, they’re doing Gods work och jag har loggat varenda film jag sett sedan 2021. Innan dess gjorde jag det i Excel, komplett med grafer över könsfördelning, och produktionsländer (fullständigt rimligt pandemibeteende om ni frågar mig).

Men ju mer vi bygger berättelsen kring en ensam visionär, desto lättare blir det att glömma alla människor vars arbete format filmen. Film är den mest kollektiva konstform som existerar, men ändå fortsätter vi att berätta samma historia om och om igen: den om det manliga geniet.

Regissören har gått från att vara ett namn som cineaster känner till, till att bli ett namn som den breda massan känner igen. Men samtidigt som Nolan blivit ett globalt varumärke har Emma Thomas producerat varenda en av hans filmer. Samtidigt som Scorsese hyllas som auteur har Thelma Schoonmaker klippt hans mest älskade verk i över fyrtio år. Samtidigt som Tarantino blivit synonym med ett helt filmspråk formades det språket tillsammans med Sally Menke i klipprummet. Men auteurmyten avgör vem som får äran när ett mästerverk skapas. Så vad är då auteurteorin?

Den poppade upp under 1950-talet och är en filmteori där regissören anses vara filmens verkliga konstnärliga skapare på samma sätt som en författare eller målare. Ett av auteurteorins motton var franska filmskaparen Jean Renoirs påstående att en regissör egentligen bara gör en enda film och fortsätter att göra om den. Nåååågot av en överdrift men samtidigt kul leka med tanken… För om någon behöver bli lite nedtagen från piedestalen så är det väl just auteurerna. Och come to think of it, är inte alla Bergman-filmer typ likadana? Han återvänder ständigt till tron, döden och ångesten. Tarantino till våldet och hämnden (och fötter!). Wes Anderson till dockskåpssymmetri och dysfunktionella familjer. Återkommande ämnen, teman, bilder, tekniker och handlingssituationer ger regissörens filmer en stark sammanhållning. Därför kan kunskap om auteurens övriga filmer hjälpa tittaren att förstå den film man har framför sig.

Varje gång någon säger “en Christopher Nolan-film” tänker jag på någon annan också: hans fru Emma Thomas. För Emma Thomas har producerat samtliga filmer som Nolan regisserat. Alltså verkligen alla. Hon är personen som bygger budgetarna, samlar teamen, håller ihop produktionerna och hjälper till att förvandla idéer till faktiska filmer. När Oppenheimer vann Oscar för bästa film var Emma Thomas bland de som gick upp på scenen och tog emot priset. För Oscarsgalans mest prestigefulla pris, det som delas ut i slutet av galan och som man väntar hela kvällen på, är ett producent-pris, inte ett regissörspris. Ni vet ju ordspråket: Bakom varje framgångsrik man står en kvinna som… ah gör allt annat. Och det är lite av ett mönster. Ryan Cooglers filmer produceras även dem av hans fru - Zinzi Coogler. David Lynch var gift med Mary Sweeney – hon både klippte och producerade Mulholland Drive och Lost Highway.

När en man regisserar ett mästerverk blir han ett geni. När en kvinna producerar det blir hon en samarbetspartner. När en kvinna klipper det blir hon en tekniker. När hon håller ihop hela processen blir hon ett stöd. Filmhistorien är full av kvinnor som byggt, format, finansierat och klippt några av våra mest älskade filmer. Ändå minns vi oftast mannen vars namn står över titeln.

Under stumfilmseran var klippning ett yrke där många kvinnor arbetade, då betraktades klipprummet som ett tekniskt hantverk snarare än en prestigefylld konstnärlig position. Men i takt med att Hollywood växte under 1920-talet och filmproduktion utvecklades till en miljardindustri förändrades också maktbalansen. Män tog plats på de högsta beslutsfattande positionerna och kvinnor trängdes systematiskt undan från roller som producenter, regissörer och studiochefer. Klippningen blev ett av få kreativa yrken där kvinnor lyckades behålla ett visst fotfäste. En liten grupp kvinnliga klippare fortsatte att forma några av Hollywoods största filmer, trots att deras arbete sällan fick samma uppmärksamhet som regissörernas. En av dem var Anne Bauchens. Hon arbetade tillsammans med Cecil B. DeMille i över fyrtio år och blev den första kvinnan någonsin att vinna en Oscar för bästa klippning år 1941. Ändå är det få utanför filmvärlden som känner till hennes namn.

Inom filmteorin gör man ibland åtskillnad mellan så kallade mise-en-scène-regissörer och filmskapare som förlitar sig på klippning, så kallade montageregissörer som Alfred Hitchcock och Sergej Eisenstein. Montageregissörer är alltså regissörer vars konstnärliga särart anses ligga i klippningen. Men vem klippte filmerna? När man börjar kartlägga filmhistorien upptäcker man hur många av de kreativa nyckelpositionerna runt de stora manliga auteurerna som innehafts av kvinnor. Så let’s dive in!

Många skulle hävda att Scorseses karakteristiska tempo, energi och rytm till stor del är klipparen Thelma Schoonmakers arbete. Schoonmaker har tre Oscars för så kallade ”Scorsese-filmer”, (Raging Bull, The Aviator, The Departed) Martin Scorsese har en.

Sally Menke klippte samtliga av Quentin Tarantinos filmer från Reservoir Dogs till Inglourious Basterds innan hon gick bort. Tarantino har i en intervju sagt att han anställde henne till sin regidebut för att han ville arbeta med en kvinna som kunde ”nurture” både honom och filmen, snarare än en man som skulle försöka driva sin egen agenda eller vinna maktkamper i klipprummet. Det är ett uttalande som avslöjar mer än Tarantino kanske menade. Dels visar det hur seglivade könsstereotyperna i Hollywood är, där kvinnor fortfarande förväntas vara omhändertagande, diplomatiska och stödjande. Dels blottlägger det en annan sida av auteurmyten: föreställningen om filmskapande som en kamp mellan starka manliga visionärer där regissören måste försvara sin kreativa auktoritet.

Ulla Ryghe klippte nio av Ingmar Bergmans filmer, bland annat Nattvardsgästerna, Tystnaden, Persona och Skammen.

Jolanda Benvenuti klippte nästan alla Roberto Rossellinis filmer. Ändå ersattes hennes namn av en manlig klippares i eftertexterna till både Rome Open City och Paisan.

Elizaveta Svilova var en pionjär inom den ryska montagetraditionen och klippte The Man with a Movie Camera, regisserad av hennes man Dziga Vertov. Trots att filmen räknas som ett av filmhistoriens mest banbrytande verk och är på varje filmstudents obligatoriska watchlist är det nästan alltid Vertovs namn som lyfts fram, medan Svilovas avgörande insats sällan nämns – även fast montage främst handlar om klippning!

Om vi rör oss till mer samtida verk så är Verna Fields en riktig power-kvinna inom klippningen. Hon är mest känd för Jaws, filmen som gav henne en Oscar för bästa klippning. Genom rytm, timing och precis klippning skapade hon den nerv och spänning som gjort filmen till ett skolexempel på hur spänning byggs upp. Hennes arbete förändrade hur thriller- och skräckfilm klipps än idag. Fields blev dessutom ovanligt uppmärksammad för att vara klippare, vilket vi konstaterat är ett yrke som sällan får stå i rampljuset. Under sin karriär samarbetade hon med regissörer som Steven Spielberg och George Lucas och satte sin prägel på flera av den moderna amerikanska filmhistoriens största framgångar.

Efter Sally Menkes bortgång och Thelma Schoonmakers långa samarbete med Scorsese lever traditionen vidare med Jennifer Lame. Hon är idag en av Hollywoods mest eftertraktade klippare och har format filmer av Noah Baumbach, Ari Aster och numera Christopher Nolan. Det är hon som håller ihop Nolans komplexa berättelser i Tenet och Oppenheimer – ett arbete som belönades med en Oscar för bästa klippning och nu även The Odyssey.

Auteurteorin gör samma sak som populärkulturen nu gör kommersiellt: isolerar regissören från den kollektiva processen och läser filmen som ett uttryck för en enda människas livssyn. Men det vi ofta tillskriver regissörens “geni” uppstår i själva verket i samarbetet med klippare, producent, filmfotograf eller någon av de andra (ofta hundratals) som arbetar bakom kameran på en filmproduktion. Det är klart att filmens regissör har en konstnärlig vision som alla arbetar för att förverkliga, problemet är när visionen börjar beskrivas som om den skapats i ett vakuum. I dagens samhälle har vi inte bara gjort regissören till filmens ansikte, vi har också gjort honom till dess författare. Regissören må vara den nya filmstjärnan. Men det är dags att vi lär oss namnen på resten av ensemblen också.

P.S Jag har sammanställt en lista på min Letterboxd med filmer av kvinnliga klippare som nämns i texten. Spana in den för otroliga filmtips!

Hej BioBabes och annat löst folk som hittat hit <3 Hoppas ni alla har en megafin sommar! Jag vet, jag vet, det sista man vill göra just nu är att blicka fram mot hösten… MEN det kommer såååå många bra filmer som jag redan räknar ner dagarna till. I och med att det är många fler än vad som hinns med för alla oss BioBabes i filmklubben så har jag sammanställt de titlar jag ser mest fram emot!

Innan vi fortsätter ner i detta cineastiska kaninhål vill jag citera min gamla filmvetenskapslärare Kim Khavar Fahlstedt:

“Filmlistan är ett diaboliskt påfund, älskad av dilettanten och den late elitisten. För listan signalerar mer än den undersöker. Den är tänkt att återspegla listmakarens oantastliga smak…”1

Med det sagt: som aspirerande stormogul för den goda filmsmaken gör jag naturligtvis det enda rimliga - en lista ;)

The Invite - 21 augusti

Regisseras av Olivia Wilde som även spelar en av huvudrollerna tillsammans med Penelope Cruz, Seth Rogen och Edward Norton. Manuset står bland annat Rashida Jones för. Genren? En educated guess är en obekväm komedi, eller varför inte dramedy. Väldigt BioBabes kompatibel!

The plot: The Invite är en vass och kaotisk middagsfars om ett olyckligt gift par som bjuder hem sina frisinnade grannar. Det som börjar som en obekväm middag utvecklas snabbt till en kväll fylld av avslöjanden, begär och existentiella frågor om kärlek, monogami och vilka liv vi egentligen vill leva.

The Invite trailer

One Night Only - 28 augusti

Samma regissör som gav oss Easy A och senast Anyone But You (filmen som många menar återupplivade romcom-genren) är tillbaka för ännu ett försök att få alla girlies att tro på kärleken igen. Med Dua Lipas boy toy (numera make) Calum Turner i huvudrollen känns det som att Turner håller på att ta över den roll Hugh Grant hade i 90-talets romcom-landskap.

The plot: Premissen låter kul - tänk The Purge möter romantisk komedi. Handlingen utspelar sig i ett alternativt New York där singlar bara får ligga en natt om året. Under denna kaotiska kväll springer de två kärlekstörstande främlingarna Allie och Owen in i varandra…

One Night Only trailer

Spa Weekend - 4 september

Den här känns som en hit or miss men jag har höga förväntningar. Jag ser framför mig Bridesmaids möter The Hangover möter typ White Lotus. A girl can dream!

The plot: Fyra livslånga vänner inser att de någonstans mellan karriärer, relationer och vardagskaos har glömt bort hur man tar hand om både sig själv och varandra. Så; de checkar in på ett lyxigt spahotell för en avkopplande tjejhelg. Men det som börjar med ansiktsmasker och mindfulness spårar snabbt ur.

Spa Weekend trailer

Fjord - 2 oktober

Om ni, precis som jag, fortfarande inte har återhämtat er från Sentimental Value så kommer här ännu en anledning att älska Cannes okrönta queen Renate Reinsve. Även denna film blev storhyllad i Cannes.

The plot: Fjord kretsar kring en religös rumänsk familj bosatt i Norge där deras tillvaro skakas om när de hamnar under utredning för misstänkt barnmisshandel. Det som börjar som ett familjedrama utvecklas snart till en obehaglig och moraliskt komplex studie av föräldraskap, tro, migration och kulturkrockar.

Fjord trailer

The Social Reckoning - 9 oktober

Kanske dags att se om The Social Network under sommaren? Även om The Social Reckoning är en fristående uppföljare återvänder filmen till Facebooks maktcentrum. Mark Zuckerberg spelas inte längre av Jesse Eisenberg, utan av Succession-stjärnan Jeremy Strong. Men jag ser framför allt fram emot att se Mikey Madison i en helt annan typ av roll efter hennes Oscar-vinst för Anora.

The plot: The Social Reckoning bygger på den verkliga historien om visselblåsaren Frances Haugen, som 2021 läckte tusentals interna Facebook-dokument till Wall Street Journal. Dokumenten avslöjade att företaget kände till plattformens negativa effekter på tonåringars psykiska hälsa och desinformation men valde att inte agera.

The Social Reckoning trailer

Arkipelag - 9 oktober

Jag har ofta svårt för svensk film så det är lite av en skräll att jag ser fram emot hela två (!!) svenska filmer i höst. Och jag har faktiskt redan sett en rough cut av Alex Schulmans Arkipelag så kan gå i god för att den förtjänar en plats på den här listan ;) Den är väldigt Östlundsk, dvs en obekväm och mörk satir, men kanske är det det vi svenskar är bäst på? För trogna lyssnare av Alex och Sigges podcast är handlingen kanske välkänd men för er andra kommer en kort summering nedan.

The plot: Arkipelag handlar om tre pappor som följer med sina döttrar på en skolresa i Stockholms skärgård. Det som börjar som några idylliska dagar bland klippor och kollostugor förvandlas snabbt till en mardröm när gamla tonårstrauman väcks till liv och gränserna mellan offer och förövare börjar suddas ut.

Arkipelag trailer

Klara and the Sun - 23 oktober

Nu är Nya Zeelands andra regissör Taika Waititi tillbaka (Peter Jackson är obviously den första). Waititi känns som rätt man för jobbet att ta sig an Nobel-vinnande författaren Kazuo Ishiguros roman Klara and the Sun. Regissören har gång på gång visat att han behärskar den svåra konsten att blanda förkrossande sorg med värme och humor (Jojo Rabbit är fortfarande ett emotionellt övergrepp jag inte återhämtat mig från).

The plot: Roboten Klara (Jenna Ortega) är en "artificial friend" skapad för att lindra ensamhet. När hon blir köpt som sällskap åt den svårt sjuka tonåringen Josie dras hon in i en familj präglad av sorg, hemligheter och existentiella frågor om vad det egentligen innebär att älska någon.

Klara and the Sun trailer

Jävla karlar - 6 november

Ännu en bok som blir film. Den får en plats på listan för att jag älskade romanen men samtidigt ställer jag mig lite skeptisk till hur man ska kunna fånga det som beskrivs så målande i boken. Kanske är det här en berättelse som utspelar sig bättre i mitt huvud medan jag läser. Men förhoppningsvis har filmen åtminstone en del av den värme, smärta och humor som gjorde boken så speciell.

The plot: Berättelsen utforskar vad det egentligen innebär att vara man och pappa genom Andrevs ögon som barn på 1980-talet. Det är en barndom präglad av kärlek, kaos, svek och en ständig längtan efter tillhörighet.

Jävla karlar trailer

Som en liten bonus kommer två honorable mentions som kanske, kanske inte, kommer ut redan i höst.

The Debut - datum okänt

I smell the Oscars already. Jag ÄLSKADE Jessie Eisenbergs A Real Pain så jag välkomnar okritiskt The Debut. Trailern kan ni spana in här

Club Kid - datum okänt

Som klubbtjej (i ordets andra bemärkelse, i.e. filmklubbstjej) känner jag ändå att den här filmen är riktad rakt mot mitt varumärke. Club Kid blev ett av årets stora snackisar i Cannes och utlöste ett regelrätt budkrig mellan distributörerna innan A24 sealed the deal. Filmen är långfilmsdebuten för Jordan Firstman med bland annat Cara Delevingne i rollerna.

Har jag missat någon film som förtjänar en plats på Biohöstens bucket list?

Här kommer en sammanställning kulturnotiser jag inte kan släppa! Precis som en girl dinner är Mandys Meny inte särskilt matnyttig utan mest kul.

Har alla fått iPhone Face?

Internetteorin som förstör kostymdraman.

Har du någonsin sett en historisk film och tänkt att en karaktär ser ut som att hon vet vad en matcha latte kostar? Då har du stött på fenomenet iPhone Face.

Begreppet används om skådespelare vars ansikten är så präglade av samtidens skönhetsideal att illusionen av en annan tidsperiod bryts. Perfekt blekta tänder, fillers och samtida beautytrender kan ibland göra det svårt att tro att någon lever på 1800-talet. Ett iPhone face är med andra ord ett ansikte som är optimerat för selfies.

Flera casting directors menar att estetiska ingrepp blivit ett problem för historiska produktioner. Det handlar inte nödvändigtvis om att någon ser "för snygg" ut. Snarare om att vissa drag blivit så starkt förknippade med 2020-talet att de fungerar som visuella tidsstämplar (enter buccal fat removal).

Problemet är bara att kritiken nästan alltid riktas mot kvinnor. Dakota Johnson i Persuasion, Millie Bobby Brown som Enola Holmes, Nicole Kidman i The Northman och Florence Pugh i Little Women nämns ofta i sammanhanget, medan män betydligt oftare slipper undan granskningen. Det gör att teorin snabbt glider från att handla om filmisk trovärdighet till att handla om kvinnors utseenden.

Problemet är större än att vissa kvinnor har iPhone Face. Problemet är att vi blivit så besatta av att analysera kvinnors ansikten att vi inte längre kan se en kostymfilm utan att först göra en estetisk riskbedömning. För vad är egentligen kritiken? Är den riktad mot castingen? Sminket? Filmens estetik? Eller är det bara ännu ett sätt att granska kvinnors utseenden?

HÄR kan ni göra ett quiz för att avgöra vilka skådisar som “lider av” iPhone face.

The Odyssey for the girlies (by a girlie)

Nolan, som ofta förknippas med manliga hjälteberättelser baserar sin största film på en översättning som aktivt ifrågasätter hur generationer av män har läst Odysséen.

Internet har svämmat över med kritik kring den historiska korrektheten i Christopher Nolans The Odyssey som har premiär 17 juli. Allt från rustningarna, till skådisarnas iPhone face till det moderna språket har väckt debatter online. I trailern används “daddy” vilket enligt vissa är ännu ett tecken på att Nolan tagit sig väl stora friheter med antikens Grekland.

Men kritiken är egentligen inte ny. Den riktades redan mot den översättning Nolan bygger filmen på. Emily Wilson, den första kvinnan någonsin att översätta Odysséen till engelska, fick nämligen liknande invändningar när hennes version kom ut 2017. Många läsare reagerade på att språket kändes för modernt och Wilsons svar har blivit smått legendariskt:

“My Homer does not speak in your grandparents’ English.”

Hon använder medvetet ett språk som känns naturligt att läsa och tala idag. Hennes argument är i princip att många äldre översättningar får Homeros att låta som en viktoriansk gentleman, trots att Homeros inte talade den sortens engelska från första början. And she has a point. Varför ska en text från 700-talet f.Kr. låta som engelska från 1800-talet?

Det som har gjort Wilsons översättning omdebatterad var inte att hon ändrade berättelsen, utan att hon synliggjorde hur tidigare översättare redan hade gjort det. I generationer har manliga översättare romantiserat Odysseus, tonat ner våldet och använt språk som fått antikens maktstrukturer att framstå som mindre brutala än de faktiskt var.

Ett av de mest omtalade exemplen är öppningsraden. Många äldre översättningar väljer heroiska formuleringar som betonar Odysseus skicklighet, klokhet eller uppfinningsrikedom. Wilson menar att den grekiska formuleringen är mycket mer tvetydigt än så. Odysseus är inte bara genialisk, han är motsägelsefull, manipulativ, föränderlig och ibland ganska tveksam. Därför inleder Wilson istället Odysséen såhär:

“Tell me about a complicated man.”

Ett ordval som flyttar fokus från hjälte till människa. Wilson har också konsekvent kallat slavarna i berättelsen för just slavar, medan äldre översättningar ofta använde betydligt mjukare ord som tjänare eller pigor. Nolan är uttalat inspirerad av just dessa perspektiv. Hans filmatisering av The Odyssey beskrivs som mer jordnära, brutal och mänsklig än många tidigare adaptioner. Vilket innebär att en av vår tids mest inflytelserika manliga regissörer presenterar Homeros epos genom en kvinnas blick.

The Seven Husbands of Evelyn Hugo blir film

Netflix filmatisering av The Seven Husbands of Evelyn Hugo verkar ha hittat sin regissör i Anna Kendrick. Ja, samma Anna Kendrick som lärde en hel generation tonåringar att slå på plastmuggar och sjunga acappella till Cups och som spelade Jessica i Twilight - den enda normala människan i hela Forks.

Boken handlar om en kvinna som kontrollerar sin egen berättelse i en industri som ständigt försöker skriva den åt henne så det känns ju givet att en kvinna ska regissera. Kul! Och tajmingen är knappast en slump. Kvinnor driver i allt högre grad biobesöken och Hollywood har äntligen börjat agera därefter. Barbie blev ett globalt fenomen, The Devil Wears Prada 2 var en box office succé. Efter åratal av superhjältar, multiversum och franchisebyggen verkar Hollywood ha gjort en häpnadsväckande upptäckt: kvinnor köper också biobiljetter.

Nu återstår bara den lilla detaljen att övertyga miljontals bokläsare om vem som ska spela Evelyn Hugo. Jessica Chastain är ju en given favorit eller?

Jag såg Fight Club för första gången i mina tidiga tonår och sedan dess återkommer jag till den mer än jag vill erkänna offentligt. Varje gång tror jag att jag ska se samma film och varje gång upptäcker jag en annan. Först såg jag en film om revolt. Sedan såg jag en film om fascism. Nu ser jag en film om män som desperat längtar efter fysisk och emotionell kontakt men saknar språket för att uttrycka den längtan. Och när de inte kan känna kärlek, gemenskap eller sorg så kan de åtminstone känna ett knytnävsslag i ansiktet.

Fight Club är en av de mest missförstådda filmer som någonsin gjorts. Inte för att den är särskilt svår att förstå, men MÄNniskor verkar se det de vill se i den. Vissa ser en hyllning till maskulinitet, jag ser en satir om män som inte vet hur de ska hantera sina känslor. Varje gång jag ser om Fight Club blir jag mer övertygad om att filmen driver med män som ser sig själva som offer i ett system de själva varit med och skapat.

Om Fight Club hade släppts 2026 hade Tyler Durden haft en podcast. Han hade sålt onlinekurser. Han hade pratat om att samhället gjort män svaga, och miljontals unga killar hade delat hans klipp på TikTok. Men frågan är om Tyler Durden är 90-talets Andrew Tate eller om Andrew Tate är vad som händer när någon ser Fight Club och missar poängen?

Fråga en millenial-man i er närhet om de inspirerats till att starta en Fight Club efter att de sett Brad Pitt och Edward Nortons glansiga kroppar stöta samman med andra halvnakna män och jag lovar er att ni kommer höra några ja:n. Det var en del av den manliga tonårsupplevelsen, en initiationsrit innan de förhoppningsvis växte upp och utvecklade ett normalt känsloregister.

Låter det lite gay? Kanske för att det ÄR det! Fight Club är typ den queeraste straighta filmen någonsin, och trots det har den blivit en symbol för hypermaskulinitet. Man kan inte undgå att se det komiska i det. Den är full av element hämtade från BDSM-kulturen. Allt bygger på samtycke. Regler. Ritualer. Kroppar. Smärta som förvandlas till mening, intimitet och gemenskap. Inte övertygad än? Varför slåss alla utan tröjor? Och varför ser Tyler Durden ut som om han klivit ut ur en queer mode-editorial från 90-talet? Hans garderob består av pälsar, nätlinnen, rosa glasögon, färggranna skjortor och flamboyanta kläder i jämförelse med den gråa kontorsvärld filmen börjar i.

Relationen mellan Tyler och berättaren är svår att beskriva som något annat än intensivt erotisk. De är fysiska med varandra, bor tillsammans och tänker på varandra konstant. Filmen är faktiskt full av män som tittar på andra män, gråter i varandras famnar och fantiserar om varandra. Och de gör det ofta halvnakna.

Titta på det korta klippet från filmen och lägg märke till hur kameran dröjer vid små intima gester: en vigselring som lossas från ett finger, ett läderskärp som långsamt dras genom hällorna och en tuggummibubbla som spricker mot läpparna. Ganska erotiskt laddat, am I right?

Lite som nutidens onlineforum med alfahanar är Fight Club besatt av män. Filmens viktigaste relation är mellan två män, eller snarare mellan en man och hans fantasi om den perfekta mannen. Är det inte samma logik som råder i samtidens manosfär? Män mäter framgång genom andra mäns blickar vilket knyter an till queer-läsningen av Fight Club. Inte i betydelsen att männen nödvändigtvis är homosexuella, utan att deras begär och längtan hela tiden är riktade mot andra mäns erkännande. Tyler Durden är ett manligt ideal, och det är därför männen följer honom. Filmen driver med samma idéer som frodas i manosfären, samtidigt som den har blivit kultförklarad av exakt de män som är skämtets måltavla. Berättelsens i stort sett enda kvinnliga karaktär - Marla, upplevs som ett störningsmoment. Hon avbryter den manliga intimiteten och är den enda som står mellan Tyler Durden och hans vision om den ultimata manliga gemenskapen – manosfären, erhm jag menar Project Mayhem!

Fienden är egentligen patriarkatets egna konsekvenser.

Männen i filmen är alienerade, deprimerade, fast i meningslösa jobb, beroende av konsumtion och saknar riktning. Men det som gör klagomålen och offerrollen så ironisk är att det utspelar sig i en värld som män har byggt. Filmens stora satiriska grepp är att männen upplever sig som samhällets största förlorare samtidigt som de fortfarande befinner sig högst upp i dess hierarkier. De känner sig fångade av patriarkala ideal som styrka, kontroll och självständighet. Så deras lösning blir att skapa en klubb som bygger på ännu mer styrka, ännu mer kontroll och ännu mer aggressiv maskulinitet. Det är som att försöka släcka en eld med bensin. Det är därför filmen fungerar så bra som satir och det är därför den håller snart 30 år senare. Tyler Durden framstår först som lösningen, men visar sig gradvis vara den yttersta konsekvensen av samma logik som skapade problemet från början.

Jag tycker att det är intressant att en film från 1999 fortfarande känns relevant när vi pratar om manlig ensamhet och längtan efter tillhörighet. Framför allt tycker jag att Fight Club är en film som blir roligare ju fler perspektiv man släpper in. Jag såg den först som tonåring och tyckte att Tyler Durden var världens snyggaste människa. Nu ser jag en satir om maskulinitet, konsumtion och män som är fullständigt besatta av andra män. Om tio år kommer jag säkert se något helt annat och det är därför jag älskar den här filmen.

Fight Club börjar mer och mer kännas som den perfekta filmen för filmklubben att dissekera över ett glas bubbel i höst. Shall we?

Här kommer en sammaställning av kulturnotiser jag inte kan släppa! Precis som en girl dinner är Mandys Meny inte särskilt matnyttig utan mest kul.

American Psycho remake med Luca Guadanigno

Filmen från 2000, som från början är en bok av Bret Easton Ellis får en remake av regissören Luca Guadanigno (Call Me By Your Name, Challengers, Suspiria).

Det finns få roller i filmhistorien som är så fastklistrade vid en skådespelare som Patrick Bateman är vid Christian Bale. Författaren Bret Easton Ellis avslöjade nyligen att flera “high profile actors” redan passat på projektet. Och honestly? Jag fattar dem, det är stora skor att fylla. Austin Butler och Jacob Elordi har nämnts och båda känns väldigt samtida på olika sätt. Hollywood älskar just nu män som ser lite döda ut bakom ögonen.

Men det intressanta är egentligen inte vilka som tackat nej utan varför Hollywood är så besatt av att återvända till samma IP om och om igen. Vi lever verkligen i reboot-eran där inget får dö och allt ska återuppstå som “a darker, more modern reimagining”. American Psycho kommer trots allt bli fascinerande att återvända till eftersom filmen blivit något helt annat än vad den var tänkt som. Mary Harrons version var satir. En brutal drift med yuppiekultur, maskulinitet och konsumtionshysteri. Men internet gjorde Patrick Bateman till sigma male-posterboy istället. Bokstavligen worst case scenario.

Men om någon ska göra om American Psycho är det ändå Luca Guadagnino. Han känns inte direkt som någon som kommer försöka göra Christian Bale 2.0. Det ryktas också att filmen ska vara väldigt olik 2000-versionen. Och thank god för det, för om vi ska reboota saker måste det åtminstone finnas en egen idé bakom.

Frågan kvarstår: vem blir 2020-talets Patrick Bateman? Mitt förslag är Harris Dickinson!

Musikbiopics är bara reklamfilmer för katalogrättigheter

Genren har blivit en kassako. Det har blivit ett säkert kort i och med att man får fan-basen som garanterad publik. Mitt problem med genren grundar sig i att filmerna nästan alltid görs med godkännande från estates, familjer eller kvarvarande bandmedlemmar.Då blir målet inte sanning, ingen vill riskera framtida streamingintäkter eller skada artistens legacy.

Bohemian Rhapsody tjänade över en miljard dollar och vann Oscars, men kändes mest som ett extremt dyrt greatest hits-medley godkänt av varumärket Queen™. Allt som var stökigt, sexuellt eller obekvämt slipades ner till en PG-13-anpassad arena-singalong. Amy Winehouse-filmen Back to Black marknadsfördes som ett kärleksbrev men kändes mer som ännu ett försök att paketera hennes självdestruktivitet till estetiskt innehåll. Listan fortsätter… Bob Dylan, Bruce Springsteen, nämn en artist vars liv inte filmatiserats de senaste 15 åren.

Senaste tillskottet har inte gått någon obemärkt förbi - Michael. The king of pop’s biopic blev exakt den typ av succé Hollywood drömmer om: nostalgisk, publikfriande och framförallt… tillrättalagd. Eller som internet redan döpt den till: ett “whitewashed victory lap” för populärkulturens mest komplicerade arv. Givetvis pratas det redan om en uppföljare.

Originalversionen av Michael vågade iallafall närma sig anklagelserna mot Michael Jackson. Hela tredje akten ska ursprungligen ha handlat om hur det förändrade hans liv och offentlighet. Men sedan upptäcktes en juridisk klausul kopplad till en gammal förlikning som förbjöd dramatisering av vissa delar av anklagelserna. Resultatet blev omskrivningar, dyra reshoots och ett totalt tonskifte. Filmen blev istället en nostalgisk hyllning som avslutas innan de mörkaste delarna av berättelsen börjar.

Men publiken älskar det. Trots ljumma recensioner har Michael blivit en enorm biosuccé och fungerar nästan som ett kulturellt rehabiliteringsprojekt i realtid. Filmen har bidragit till att yngre generationer återomfamnar Michael Jackson som ikon och anklagelserna hamnar längre och längre ut i periferin.

Nu vill Lionsgate förstås ha mer. “His story continues”-texten i slutet var knappast subtil. Studiochefer har hintat om att det finns tillräckligt mycket bortklippt material för en uppföljare och att en sequel potentiellt skulle kunna ta sig an de mer kontroversiella åren: Neverland-eran, rättegångarna, tabloidkollapsen och de senare anklagelserna. Men de vill också behålla Michael Jackson som säljbar global ikon så man undrar ju hur det ska gå ihop?

Är Hans Zimmer det värsta som hänt Euphoria?

Mycket är fel med senaste säsongen av Euphoria men musiken är ändå spiken i kistan. Folk pratar ofta om Euphoria som en visuell serie. Sminket, ljuset, glittertårarna, slow motion-scenerna, de ikoniska outfitsen. Men ljudbilden är minst lika viktig. Labrinths soundtrack var inte bara musik i bakgrunden, han skapade seriens emotionella språk. Det lät spirituellt, svettigt, tonårigt, trasigt och euforiskt samtidigt. Kyrkokörer blandades med autotune, gospel med klubbmusik, ångest med transcendens. En väldigt stark kontrast till Hans Zimmers hissmusik som tonsätter säsong 3.

Labrinths musik var så integrerad i Euphorias identitet att det var otänkbart att separera dem. Enter: Hans Zimmer. Många har reagerat starkt på hur annorlunda serien känns med Zimmer som kompositör och kritiken har varit ganska brutal… Trodde aldrig jag skulle säga det men Hans Zimmer really dropped the ball on this one.

So why ruin a good thing? Det verkar ha varit ett riktigt messy break-up bakom kulisserna. Labrinth har själv sagt att han lämnade Euphoria efter att han känt sig illa behandlad och att den kreativa relationen försämrats.